Dagen efter att jag varit på American Idiot har jag plötsligt de här stroferna på hjärnan, igen och igen:
När en dag är förbi finns det en till att leva
Det är allt som du har om du ingenting spar
Man får kämpa, man får slåss
Det finns inget som vi tar för givet
En ny dag väntar på dig
Vad väntar oss?
En dag mindre i livet.När du frusit en dag finns det en till att frysa
Och vi skakar av köld i dem trasor vi bär
När de rika går förbi
vill de inte stanna för nöden
och då tystnar småbarnens skrik
Det innebär
en dag närmare döden.När en dag är förbi finns en annan som väntar
med en sol som vill låtsa att världen är ny
det finns tärd stormen har vält
Det finns skulder som måste betalas
Och ett folk som dör av svält
tar till våld om dom väcks ur sin dvala
Själva helvetet ska bryta ut
Innan dagen är slut
Det är ur Les Miserables. Också en musikal som utspelar sig långt från min tillvaro. Men det är en gigantisk skillnad i förmågan att få mig att bry mig om de stackars människorna.
Det fångar ganska väl vad jag saknar i gårdagens föreställning.
(Är det elakt att jämföra med Les Mis? Nej, jag tycker inte det, jag tycker jämförelsen är relevant. Och ärligt talat borde väl en musikal som utspelar sig i nutid, i ett land som trots allt påverkar oss alla, kännas mer… angelägen?)