Vi har en elvaåring. En elvaåring är stor, och har en egen värld. Och jag kan inte påstå att jag pratar mycket med honom eller umgås mycket med honom eller så. Han har behov att bygga sin egen värld, och vi föräldrar varken kan eller ska lägga oss i och veta allt.
Samtidigt vill jag ju inte tappa honom.
Därför är jag så glad att han fortfarande vill att jag ska läsa högt för honom.
Det är ju inte på något vis frågan om att han inte kan läsa, för det kan han, och gör. Kanske inte så mycket tjocka böcker, men mycket tidningar och annat. Men jag orkar läsa längre och mer och snabbare än honom. Tror jag.
Fast den stora poängen är nog inte hastigheten eller mängden eller tyngden på texten. Det är att vi fortfarande gör det ihop. Jag läser för honom. Vi upplever berättelsen tillsammans. Vi gör det tillsammans, det är vår stund, vi har ett gemensamt projekt, ett gemensamt mål.
Det ger oerhört mycket. Jag är tacksam så länge det fortsätter så, så länge vi kan behålla den kontaktytan.
För tillfället läser vi Ringens brödraskap/Sagan om ringen.
Pingback: Sanne skriver » När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt
Pingback: Sanne skriver » Jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast