Jag har förstått på min elvaåring att det är många jämnåriga som spelar datorspel med artonårsgräns. Och att deras föräldrar inte verkar ha några invändningar.
Min elvaåring får inte. Han skulle nog inte ens komma på tanken att be att få göra det, för han vet vad svaret skulle bli. Han vet att mamma är principfast på vissa områden (och inte alls på andra områden, förstås).
Och jag tänker att som förälder är det ibland ganska skönt att ha den där vanan av att säga emot och stå upp för sin sak. Jag är så van sedan typ hela livet av att tycka annorlunda och vara avvikande och vara övertygad om min åsikt och veta att jag liksom behöver kunna ta i med själ och mage och stå upp för mig själv, så det är liksom inga problem om jag skulle behöva det i sådana här sammanhang. Och det i sig ger råg i ryggen och trygghet att stå för åsikten.
Jag undrar om de föräldrar som inte säger nej till artonårsspelen inte själva har vana av att behöva stå emot andra åsikter. Eller tycker de verkligen att det är okej?