Det har varit körigt länge, samtidigt som jag inte är i form. För mycket och för intensivt för länge på jobbet, huvudsakligen med två-tre olika projekt. Så där så att en massa annat får skjutas åt sidan och man får bita ihop och jobba på, och det funkar just för att man vet att det finns en bortre gräns, ett datum efter vilket det ska bli lugnare, bli möjlighet att komma ikapp, bli möjligt att andas.
Det datumet är imorgon.
Det var länge sedan jag hade någon egentlig kraft. Eller, den kraft jag har kvar har jag lagt på att göra just dessa saker, att rulla på och jobba på och få gjort just dessa grejer. Och det har funkat utan större behov av kreativitet; den kreativitet jag skulle vilja blanda in har inte funnits, och knappt ens funnits tid för, och jag har i praktiken kört ganska mycket på autopilot.
Tillvaron i övrigt går också på autopilot. Jag har ingen ork och ingen lust och ingen kraft. Ingen kraft att sätta igång med andra saker som kräver tankeverksamhet när det nu börjar bli stunder över på jobbet. Bara om det är enkla saker. Jag orkar inget som kräver tankearbete, helhetsgrepp, lyfta blicken, eller vilja. Samma sak privat. Bara en sån sak som att vi först den gångna helgen lyckats få tomat- och chilifröer i jorden – jag brukar snarast ha svårt att vänta så länge som jag borde. Men jag har ingen längtan, ingen vilja, och ingen ork att göra saker som är det minsta jobbiga. Ingen vilja att hitta på nåt kul med barnen. Ingen ork att ens svara på privata mejl – eller ens öppna och läsa viktiga mejl. Det är som att det kräver för mycket av mig att försöka läsa ett mejl, ta in vad det står, bedöma om det är viktigt och sedan behöva agera utifrån vad det står. Så jag låter liksom hellre bli. Trots att det är mejl om saker jag egentligen bryr mig om, saker som är viktiga för mig. Som föräldravrålet. Jag pallar knappt ens dela länkar med intressanta artiklar på facebook – och än mindre läsa dem.
Jag orkar inte planera. Orkar inget som kräver framförhållning eller beslut. Var sig planera sommarsemester eller födelsedagsfest eller fundera närmre på att barnen behöver skor eller ens vad vi ska laga för mat imorgon.
Det är inte fysisk trötthet. Bara mental.
Och jag låter saker rinna av, så mycket det går. För att värna min mentala hälsa. Gör det som måste göras, håller tillvaron flytande, men låter resten rinna av. För att det är nödvändigt. För att metoden ”bita ihop och kämpa lite till” är helt fel, trasar sönder ännu mer – och alltså metoden ”låta det rinna av” måste vara det rätta. Det är ju det huvudet försöker göra, och jag finner det klokt att lyssna på det. För jag tror jag kan ro iland det här utan att gå sönder på riktigt, om jag lyssnar på signalerna. Så jag värnar min rätt att i möjligaste mån bara finnas, att inte bry mig om en massa krav och måsten.
Och jag tror ju inte på något vis att allt det här kommer att rinna av efter imorgon, och så är allt lugnt. Det behövs mental återhämtning. Det får ta den tid det tar.
Men mamma är besviken. För jag ringer inte.
Nej, jag ringer inte. Jag är trött. Jag har inget att prata om. Jag orkar ingen social kontakt. I början av kvällarna försöker jag orka med mat och barnen och så. Senare på kvällen finns det verkligen ingen kraft. Och jag struntar i krav och är rädd om mig själv.
Men mamma är besviken.
Fast nejdå, hon ställer absolut inga krav. Det poängterar hon gärna.
Och jag hör om släktingar som gått sönder mentalt på olika sätt, i flera fall till viss del för att de försökt leva upp till för stora krav, både från sig själva och omgivningen. Personer som om de haft mindre, mer rimliga krav kanske hade klarat sig mer helsjälade genom livet.
Och jag försöker att ha lagom krav, nu, i en period när jag inte räcker till, för att liksom inte köra slut på batterierna till en nivå där de inte längre klarar att laddas om.
Och jag vet inte om du som läser detta ser vad jag ser, och jag vill inte skriva dig på näsan. Dessutom går det runt i mitt huvud bara av att försöka formulera det här.
Men jag tänker fortsätta att göra mitt bästa för att skita i att jag orsakar besvikelse genom att försöka ta hand om mig och undvika att jag går sönder. Fastän det är svårt.