Ikväll har vi suttit och tittat på Harry Potter och den flammande bägaren. Elvaåringen försvann efter en stund (trots att vi valt fyran för att han tyckte att han sett de före för många gånger redan) men vi andra satt kvar och tittade. Och jag hade väl bara ett halvt öga på filmen, eftersom jag samtidigt satt och lagade ett hål på min svarta ylletunika medelst kedjestygnsbroderi på frihand :-)
Men… jag längtar tills sexåringen är tillräckligt snabb på att läsa för att vi ska kunna börja titta på filmer på originalspråk. För jag stör mig så väldigt mycket på de svenska dubbade rösterna. De är så… fel. Hermione låter så fjantig – så oerhört långt från Emma Watson, så väldigt mycket av det som Hermione inte är. Dumbledore låter så gammal och skröplig. Och både Harry och Ron är liksom bara så… Suck.
Vad vore liksom den här scenen i Harry Potter and the Deathly Hallows utan originalröster?
Röster är en så viktig del av skådespelandet. Jag fattade aldrig det förr. Eller funderade inte över det.
En röst är en så stor del av en personlighet. Rösten och hur man använder den är en så stor del av agerandet och ger så mycket i en karaktär.
Röster och ögon. Sånt jag faller för på alla möjliga nivåer :-)
Pingback: Sanne skriver » När lite för snabbt blir helt odrägligt
Pingback: Jag kan inte höra din röst | Sanne skriver