Monthly Archives: april 2015

När trasigheter triggas

Och så dundrar, plötsligt och oväntat, en trigger in och påminner om min ömtålighet. Påminner om varför jag måste vara rädd om mig, varför jag måste tillåta mig att vara självisk, åtminstone till viss till, komma ihåg att göra saker som gör mig lycklig och får mig att må bra, inte köra slut på mig själv och bara vara duktig och god. För gör jag det blir jag ömtålig och mottaglig. Och då kan man dra på sig mentala sår som aldrig nånsin läker helt. Och jag behöver inte fler sådana. Och för varje sådant sår jag drar på mig blir jag mer av belastning för samhället och omgivningen.

Det vill säga även om jag inte ens tycker mig vara värd att göra saker jag gillar för min egen glädjes och lyckas skull, så är det faktiskt nödvändigt för att jag inte ska bli för ömtålig och slutligen bli bara ett kolli. Då är jag inte till glädje eller nytta för någon.

Trädgårdsmotionen och prioriteringarna

Det gnälls ibland över att folk går till gymmet och träningslokaler och annat, och sägs att vi borde klara oss bra med vardagsmotion som trädgårdsarbete och annat. Typ så.

Men tja, under sommarhalvåret arbetar jag en hel del i trädgården. Trots det ökar min vikt och mitt omfång.

Trädgårdsarbete och dylikt kommer aldrig att räcka för att hålla min vikt konstant eller ge mig de muskler och den styrka och kondition jag behöver. Inte så länge jag har ett stillasittande arbete. Inte så länge jag inte behöver klara mig på det jag kan odla i trädgården. Inte så länge det finns tillskott av socker och fett från stora odlingar.

Idag rensar jag kirskål i ena kanten av trädgårdslandet. Och stångas samtidigt med tanken att jag är en bortskämd jävel som prioriterar tokfel som rensar ogräs för lyxen av att kunna odla egna grönsaker, när hundratals människor drunknat i Medelhavet bara senaste dygnet.

En ros och ett blåregn för att markera brytpunkt i livet

Den där hösten när jag hae skadat nacken – hösten 2006 – så gick jag några gånger hos en kurator på sjukhuset. Jag hade insett att jag behövde bearbeta och lyckades i alla fall tjata mig till det. (Sedan räckte de besöken inte på långa vägar när, och ångesten byggde på och ökade istället för att tunnas ut, och jag hamnade på psykakuten strax innan jul. Nåja. Det är en delvis annan historia.)

I samtalen med kuratorn kom det att handla en del kring sorg och sorgbearbetning och att lämna saker bakom sig. Jag minns egentligen ingenting av vad vi sa, men jag minns och vet att ett av mina problem då, liksom i andra liknande situationer, är att jag har svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Jag fastnar i att jag vill backa tiden, göra det dåliga ogjort, ältar, ältar, ältar vad som hände – istället för att konstatera att det som hänt det har hänt och så gå vidare. Acceptera att det som var före den där dagen inte skulle komma tillbaka. Acceptera att kanske skulle jag fortsätta ha ont hela livet och inte kunna återgå till den jag varit, men att jag måste ta avstamp i den jag var nu och de nya förutsättningarna, och ändå komma vidare. I samtalen med kuratorn insåg jag att jag behövde ha en sorgeprocess och göra ett ceremoniellt avslut.Och jag behövde  göra det bokstavligt och tydligt för mig själv, nästan som en begravning.

Så ngon gång i oktober det året planterade jag två nya växter i trädgården. En äppelros fick liksom markera begravandet av mitt gamla liv, av det jag tog avsked av. Och ett blåregn fick markera början på det nya livet, som kanske inte skulle bli som det gamla men ändå skulle kunna bli något bra.

Båda har vuxit sedan dess. Äppelrosen står på ett lite otillgängligt ställe, inklämd mella häckar nästan ute vid vägen, och är ganska vildvuxen. Jag går sällan dit numera, och den blommar så kort tid att jag vissa år missar den nästan helt. Men det känns på något vis bra: det är ett tecken på att jag inte hänger var i den där ångesten. Blåregnet står däremot bredvid ytterligare ett annat blåregn på innergården och jag ser det varje dag.

Och tja, nacken är ju *peppar peppar* numera huvudsakligen bra. Det är rätt sällan jag tänker på den. Men det finns en tacksamhet, en känsla av att jag faktiskt på nåt vis fått ett liv till efter att jag trodde det var slut.

Mer om plats och vara sig själv

Apropå det, så var vi på utvecklingssamtal för elvaåringen nyligen, och fick höra om hur bra det är att han frågar och är intresserad och vill veta hur saker hänger samman och verkligen förstå. Sådan som jag också är. Sådan som jag under flera perioder i livet fått veta är något dåligt, att jag tar för mycket plats. Jag är fortfarande sådan – eller snarast igen, för jag har fått kämpa mig tillbaka – och jag skäms fortfarande till viss del när det är jag som frågar för mycket och har för mycket åsikter.

Och apropå det, så oroade sig sexåringens lärare häromdagen över att han har lite orosutbrott, och då berättade jag att jag själv har en orosproblematik och äter sertralin – och då blev hon lugnad, för hon menade att då är vi föräldrar som har lite koll och inte missar att se eller står lamslagna. Min yngsting har en lärare som ser mina erfarenheter som en tillgång, istället för något negativt.

<3

Stå längst fram och ta plats

Jag började dansa showdans när jag var 13 år. Jag var definitivt inte någon naturbegåvning, och det fanns nog andra där som hade dansat tidigare (min tid på barnbalett i åldern 3-5 år var nog preskriberad då). Jag var helt enkelt inte så bra. Och givet omständigheterna hörde jag till dem som gärna ställde sig rätt långt bak i salen.

Det är numera länge sedan. Det tog en hel del år, men numera ser jag sedan länge till att ta en plats långt fram i salen när jag tränar.

Det betyder inte att jag är bäst, för det är jag inte. Däremot får jag ut mer av klassen när man står långt fram. Jag ser bättre vad läraren gör och visar, både för att det är kortare sträcka och färre andra i vägen. Dessutom störs jag mindre av vad de andra medtränande gör eller inte gör när jag står längst fram. Det är extra spännande, med tanke på att det var främsta skälet till att jag en gång i tiden inte ville stå längst fram: det besvärade mig att andra såg vad jag gjorde, och det gjorde mig osäker och gjorde att jag hade svårare att koncentrera mig, och då var det större risk att jag faktiskt tappade bort mig och gjorde fel.

Men ja, när jag står längst fram så innebär det förstås att någon annan inte kan göra det. – Å andra sidan stod jag tillbaka under många år innan. Och jag har fått höra att jag tar för mycket plats och hörs och syns för mycket. Och? Om man bara ska trycka tillbaka sig själv blir det inte heller så lyckad :-/

Hur hinner ni med?

Jag känner mig så asocial… Det dimper ner inbjudningar till ditten och datten, via facebook och andra kanaler. Matmarknader, klädbytesdagar och jippon av olika slag. Jättekul. Jättetrevligt att det händer saker, att ni hittar på saker. Men jag tackar nej.

Hur hinner ni med allt, liksom?

Eller after work. After work är en sån där sak som för en massa människor verkar ha blivit som någon sorts institution: på fredagar ska man drälla iväg med kollegor eller andra intressanta människor och sitta och dricka och småäta i ett antal timmar. Och det betraktas som lite suspekt att inte hänga på. Men alltså, även om jag skulle haft intresse av det – vilket jag inte har i någon större utsträckning, mer än, någon enstaka gång – så fattar jag inte hur det skulle fungera. Ungarna ska hämtas hem från fritids och få mat och så även om det är fredag. Att det är fredag och helgen börjar betyder liksom inte på något sätt att jag är ledig från att vara förälder.

Och för övrigt: jag åker till Malmö 4-5 dagar i veckan för att jobba. Jag har ingen större längtan efter att åka dit på helgen, bara för att någon står och säljer extra spännande inläggningar från landet eller delar ut informationsmaterial om miljö eller något annat. På helgen stannar jag helst hemma, om jag får möjlighet, eller hinner med att fixa något i mitt eget närområde, typ handla saker på den lokala byggmarknaden eller besöka biblioteket eller nåt sånt. Om inte helgen redan är fullbokad av skjutsande till scoututflykter eller av tvätt och städ.

Så nej, jag missunnar er inte. Så bra att ni hittar på kul saker! Jag är bara lite trött på att känna mig som ett asocialt miffo för att jag inte orkar eller ens vill hänga på.

Dåliga saker låter man helt enkelt bli, utom när de är det bättre alternativet

Unicef kör en kampanj, där man ska lova att låta bli flaskvatten under en viss tid och istället ge bort pengarna till Unicef. Jag gillar Unicef och ger gärna pengar till dem. Jag tycker kranvatten är fantastiskt bra och skulle aldrig drömma om att köpa hem vatten på flaska till att ha och dricka i vanliga fall. Men jag blir ändå bara irriterad av kampanjen. Blir irriterad över idén att lova att låta bli något som ibland är den vettigaste lösningen.

För det är så det är: Flaskvatten är generellt något dåligt och onödigt. Men i vissa fall är flaskvatten den bästa lösningen. När man befinner sig någonstans där man behöver ha något att dricka, inte har med sig något, inte kan få vatten ur en kran, och de andra alternativen är läsk, juice och annat paketerat, men man faktiskt bara behöver vatten.

Ja, jag har skrivit om detta flera gånger innan, och jag har inget nytt att tillföra nu egentligen :-) Jag bara blir så irriterad över förenklingar där allting ska vara svart eller vitt.

Jag kommer i alla fall inte att avge något löfte om att inte dricka flaskvatten. Det kommer även i fortsättningen att vara något jag gör i undantagsfall.

Lite som att jag inte kommer att lova sluta flyga. Jag har visserligen inte flugit sedan sommaren 2000, men det kan mycket väl tänkas bli någon flygresa någon gång i framtiden.

[fortsättning]

[fortsättning från sent igårkväll]

… för grejen är väl liksom att det är så totalt ointressant för mig.

Vilken religion folk bekänner sig till är så sällan relevant för mig, utom om de har extrema tolkningar eller är bokstavstroende eller så, och det är liksom sällan den sorts människor jag umgås med.

Och vad folk har för sexualitet är förstås bara relevant för mig om det är någon jag är intresserad av eller om det är någon som är intresserad av mig. Och ärligt talat är sannolikheten mycket större att det i så fall faller på något annat – som brist på ömsesidigt intresse eller något annat – än på sexualiteten :-)

Så: inget jag snappar upp per automatik – och inget jag ser skäl att ta reda på, generellt sett. Och alltså vet jag inte.

Om du inte lämnar några spår kommer jag inte ha en susning

Från twitter:

Hur står det till i Sv? #svpol

68% av amerikanerna har inte en vän som är Muslim.

74% Jobbar inte med en

55% har en dålig bild av Islam

För mig väcker det här frågor – och jag kan inte komma med några svar. För sanningen är den att jag inte har koll på vad folk omkring mig tillhör för religion. Ja, visst, infödda svenskar kommer ofta kulturellt från kristendomsmässiga rötter – men inte alltid. Och det betyder inte att de är kvar där. Och för min del kan de lika gärna komma från helt andra bakgrunder utan att jag begriper det.

Grejen är liksom just det: det där hör till sånt jag inte begriper. Sånt jag inte snappar upp de sociala signalerna för. Likaväl som jag inte alls kan svara för om folk omkring mig är heterosexuella eller homosexuella eller något annat. I alla fall inte om det inte är väldigt uppenbart – typ att de berättar eller att jag ser vem de hånglar med. På samma sätt som jag antar att kompisen som är prästvigd också tror på den kristna guden. Det är liksom på nåt sätt att betrakta som faktabaserat eller empiriskt bevisat eller vad man ska säga.

Men vaga signaler av annat slag – nä. Så jag vet inte vad folk omkring mig har för religionstillhörighet eller sexualitet eller annat. Det är väl ett av mina sociala handikapp.

Hantverkare som inte har behov av kunder

Det är så tröttsamt det här med hantverkare.

Man kan ju lätt få intrycket att det väsentliga är att få fatt i den hantverkare som kan göra det jobb som behöver göras billigast. Men nej, det huvudsakliga problemet är nästan alltid att få fatt i en hantverkare som faktiskt vill göra jobbet och inte bara försvinner i tomma intet.

Jag vet inte hur många gånger vi ringt hantverkare som lovat höra av sig men aldrig gör det. Eller för den delen de hantverkare som dyker upp och tittar på det jobb som ska göras, lovar att höra av sig om pris och tidpunkt för genomförande – och sedan aldrig hör av sig igen.

Nej, vi sitter inte och ringer varje dag. Vi har annat att hinna också. Och det är ju inte precis så att det är lätt att få fatt i hantverkarna på telefon från början; oftast tar det ett antal försök innan man får fatt i dem den där första gången. Så på det sättet drar det lätt ut på tiden, med hantverkare som försvinner spårlöst en efter en och man försöker få fatt i en ny. Den lilla fåniga plåten runt hålet där fläktröret går upp i kökstaket fick vi slutligen på plats för några månader sedan (fem och ett halvt år efter att köket i övrigt renoverades).

För närvarande hoppas vi på en hantverkare som ska kunna göra en ny intrimning av pelletspannan. Hela vintrn har pelletsbrännaren varit allmänt bråkig och stannat jätteofta, och därmed har vi gått väldigt mycket på el istället, och det finns massor med pellets kvar i garaget. Så till slut hörde vi av oss till Värmebaronen (panntillverkaren) och diskuterade och konstaterade att det borde göras en översyn och intrimning av den hantverkare de rekommenderade/hade kontakt med (de har en lista och så får man namnet på den som hör till närområdet). Och hantverkaren ifråga ringdes upp, och skulle höra av sig och komma… och har nu uppgått i små rökpartiklar eller nåt.

Tur att vi har möjligheten att köra pannan på el. På den tiden vi hade oljepanna frös vi när vi inte kunde få hit hantverkare när det behövdes :-/

Men jag tycker det är ett väldigt märkligt fenomen det här, med alla hantverkare som uppenbarligen har så mycket att göra att de inte är intresserade av att ta jobb hos kunder…?