Föräldraskapet…
Innan man blir förälder kan man i alla fall ha som ambition att ta hand om själv, uppfylla sina mål, ge utlopp för kreativitet och konstigheter. Vara sig själv. Förverkliga sig.
När man blivit förälder kan man… tja, man kan ju fortsätta att inbilla sig att man har de ambitionerna. Men bara på villkor att det funkar med barnen. För man har det yttersta ansvaret för andra personer än sig själv.
Jag vet inte om det är jag eller alla föräldrar? För nånstans finns skräcken, i alla fall för mig. Skräcken att något av mina barn ska utvecklas till något hemskt. Något sånt där som man läser om i tidningarna. Och att det ska vara mitt fel, för att jag inte gjorde rätt saker, inte såg behoven, inte bemötte på rätt sätt, och så vidare. Och därmed också att jag prioriterat dem för lite – för att jag prioriterat mig själv.
Man kunde ju alltid gjort mer. Ja, kanske inte med sin egen mentala hälsa i behåll – jag behöver ta hand om mig själv för att inte gå sönder, liksom, men jag vet ju samtidigt vad jag själv går för. Jag blir inte farlig för omgivningen när jag får ångest eller går sönder av att jag inte tagit hand om mig själv.
Men om mina barn skulle bli… några man läser hemska saker om i tidningarna… så skulle jag förstås lägga skulden på mig själv.
Så tungt är föräldraansvaret. Så litet är utrymmet att värna sig själv, att vara självisk, när man blivit förälder.
Sånt tänker jag på när sjuåringen drabbas av vansinnesilskeutbrott eller blir arg på sig själv och slår sig själv. Jag tänker: vad är det jag skickat i arv till mina barn?
För jag vet ju inte om det jag ser är tillfälliga övergående perioder och sådant som mognar bort, eller om det är början till något mer. Jag kan bara hoppas och göra mitt bästa.
Och eftersom jag inte alltid orkar göra mitt bästa – för att jag själv också ska må bra – så kommer jag alltså inte att ha gjort tillräckligt om saker blir dåliga.
Det hela kompliceras förstås av att det bästa att göra egentligen är att vara en bra förebild genom att ta hand om sig själv, vara rädd om sig själv, snäll mot sig själv, och inte prioritera ner sig själv… men balansgången är liksom skitknepig.