Sedan ett tag tillbaka är vi mitt i ett pågående bankbyte.
Det känns lite bisarrt. Vi bytte båda till den bank vi nu på väg bort från när vi köpte huset för tretton år sedan. Vi valde banken för att den var ganska (förhållandevis) liten och fristående, samt att den kontaktperson vi fick där ingav förtroende, förstod vilka vi var och gav det stöd vi behövde, nervösa som vi var över att köpa hus.
Vår bankkontakt försvann efter några år vidare till andra uppdrag. Därefter fick vi nya bankkontakter med nya mellanrum. Personer med andra värderingar, ointresse för att lyssna på oss och väldigt mycket ”säljinriktning”. Ja, de få gånger vi faktiskt träffade dessa personer så verkade det mest gå ut på att sälja på oss saker.
Banken gick ihop med en annan likartad bank. Det var väl i sig okej.
Sedan, för ett år sedan, gjordes en stor bankomstruktureringsaffär. ”Vår” bank gick upp i eller köptes av en av de banker vi velat slippa. Fast inte nog med det: den där bankaffären ledde i praktiken till att vår bank skulle splittras åt flera olika håll. Det visade sig att tre fjärdedelar av familjen placerades i en av de ”nya” bankerna – men familjens minsting i en annan!
I sista minuten lyckades vi dock få till att vi alla skulle hamna i samma bank – den bank som minstingen stoppats i och som vi trots allt tyckte var det mindre dåliga alternativet.
Men sedan dess har allting varit en röra. För fortfarande ska egentligen allt skötas via den gamla banken – trots att den egentligen inte finns. Eller egentligen den gamla bankens datorsystem i alla fall. Och på den nya banken vet egentligen inget nåt. Och det kommer liksom ingen info – eller, den första infon med substans kom när den bankkontakt vi tydligen tilldelats (utan att få veta det) skickade brev för att meddela att hon gick på föräldraledighet.
Vi tröttnade. Och bestämde att det slutligen var dags att ta itu med det här. Byta till en mindre bank igen. En bank som bryr sig om vilka vi är och lyssnar på oss. Och en bank som inte är inriktad på att tjäna pengar utan fungerar som en stiftelse och delar ut överskott till lokala föreningar och projekt. En bank vi kan stå för att vara kunder i och som är en del av vår hembygd.
Bankbyte är en lite småomständig process. Och den blir inte mindre omständig när 1. banken man flyttar från inte kan svara vettigt för att de inte har någon koll efter den stora bankaffären och allting är rörigt, och 2. när älsklingen nyss fått cancerbesked och man behöver ta ställning till saker på ett allmänt mer livssavgörande sätt, liksom. Å andra sidan känns det viktigare än nånsin att ha nära till banken – fysiskt och mentalt.
Nå. Nu är det snart färdigfixat, tror jag. Det känns bra.