Monthly Archives: september 2015

D e n ä r p å p l a t s !

Gårdspump på plats!

Sedan vi flyttade hit har vi tänkt göra något åt den trasiga rickepumpen – eller gårdspump ska det visst heta. Det känns bra att kunna ta vatten där att vattna med, och det känns bra att ha eget vatten vid en eventuell krissituation om det kommunala vattensystemet brakar ihop. I alla fall i teorin.

I maj ifjol plockade vi slutligen upp den gamla pumpen för att undersöka vad som behövde åtgärdas – och konstaterade att den var så kass att det inte var lönt att renovera. Så vi bestämde oss för att köpa en ny. Men när vi gjorde slag i saken i augusti, så visade det sig att pumparna var slut, så vi fick beställa. Jag tror det var oktober innan vi fick hem vår pump. Och då visade det sig att den nya pumpen hade en annan bottendiameter på den ovanjordiska delen än den gamla. Alltså gick det inte att återanvända det gamla brunnslocket, utan vi behövde skaffa ett nytt.

Vi bestämde oss för att avvakta till våren.

När vi tog upp tråden i våras visade det sig lättare sagt än gjort att få fatt i ett brunnslock med hål i mitten – det var svårt nog att få fatt i brunnslock alls, typ. Efter många många turer lyckades min pappa få beställa ett brunnslock efter våra behov. Och efter ännu många fler turer lyckades locket faktiskt bli tillverkat. Och för några veckor sedan fick vi det hemlevererat.

Sedan försvann en massa tid i en omgång med extra mycket biverkningar av cellgifterna.

Men nu, idag, den här helgen… Nu är svärföräldrarna här. Och att slutligen få klart det här låg högt på prioritetslistan.

Så i morse påbörjades projektet montera pump med tittande och diskuterande samt en inköps- och diskussion med kunnigare till Skurup.

Därefter har arbetet sett ut ungefär så här:

Svärfar har borrat fem hål genom betonglocket  (runt det större hålet) för montering av pumpen. Ett hål i taget, med paus emellan – att borra genom betong är krävande för både borrmaskin och människa.

Betonglocket lyftes sedan upp så att det på ena sidan stöttades av de åtta lastpallar vi häromsistens fick av min kollega och på andra sidan av den ställning som satt runt pumpen när den levererades. Två av oss höll locket och pumpen på plats medan en tredje skruvade fast pumpen i plattan/locket. Sedan skruvades pinnen i mitten (så heter det säkert inte) loss.

Hela härket tippades till liggande ställning uppe på traven med lastpallar, stöttades upp av diverse träbitar och hölls sedan kvar på plats av mig och svärmor i en hel evighet medan det grejades med att skruva fast själva den underjordiska pumpdelen underifrån/från sidan, mättes slanglängder, skruvades fast slang och tätades och grejades och det ena med det andra.

Det var tungt och tråkigt att stå och hålla alltsammans länge. Så där så att man verkligen längtar efter att det ska bli klart och överstökat. Samtidigt som man bävar för nästa moment: att lyckas få hela det jävla härket – den bångstyriga slangen med sin sil och tyngd och vad det nu är nertill. pumpdelen, betongplattan och den ovanjordiska pumpdelen – tungt, otympligt och jävligt, på plats. Utan att ta sönder någon av oss, någon del av pumpen eller något annat.

Tungt. TUNGT. Bångstyrigt. Trassligt och svårmanövrerat. Svårbeskrivet.

MEN VI FICK DEN PÅ PLATS. Utan skador (annat än en stött kant på betonglocket).

Och det kommer vatten när man pumpar. Faktiskt.

Fast vattnet som kommer upp är smutsigt. Och det fanns bara tjugo centimeter vatten i brunnen. Och slangen kapade vi längre än det totala djupet, eftersom slangen var så böjd av att ha varit ihoprullad länge – om vi inte hade kapat den för lång hade den inte nått ner till vattnet. Men det innebär att den med tiden lär bli för lång när den rätar ut sig. Och då lär den väl gegga igen, eller nåt…?

Med tanke på allt detta har jag faktiskt svårt att känna mig nöjde med att den är på plats. Jag befarar att det här liksom fortfarande inte riktigt går att bocka av på att göra-listan utan att vi förr eller senare blir tvungna att plocka upp hela skiten igen.

Coop laddar om – det är sannerligen på tiden

Uppslag ur Mer Smak nr 9 2015

Uppslag ur Mer Smak nr 9 2015.

Sveriges obekvämaste matkedja är tillbaka.

Det skriver Coop i senaste numret av medlemstidningen Mer Smak. Och så talar de om en massa bra saker de gjort genom tiderna – datummärkning, ekologiskt, frigående höns och så vidare.

Och visst, Coop/Konsum har en grundmurat gott rykte. Men det är fruktansvärt länge sedan jag kände att de levde upp till det.

Fortfarande påtalar till exempel representanter för Coop gärna om att de har det största ekologiska sortimentet. – Men ärligt talat, vad gör det för skillnad om produkterna inte finns att köpa i affärerna? Ica har kanske ett mindre ekosortiment i ”listorna” – men de jobbar stenhårt på att öka det och får ut det även i sina mindre butiker. Och Ica verkar jobba på att ekoutbudet ska tilltala ”vanligt folk” – inte bara miljömuppar som älskar att lägga bönor i blöt ;-)

Dessutom tycker jag att det genom åren funnits rejäla tveksamheter i andra verksamheter som Coop knutit till sig i olika samarbeten. Under ett antal år fanns till exempel kopplingar till klädkedjan KappAhl, som inte alls är någon stjärna på miljöområdet. På det hela taget känns det som är det här med miljö och hållbarhet och ansvar är ett eget litet segment inom Coop och att det helt tappat kopplingen till ”resten” av verksamheten. Så medan omvärlden sakta men säkert börjat inse att miljö inte är något lyxfluff som man kan ägna sig åt om man vill eller låta bli om man hellre vill det, så känns det lite som att Coop gått i motsatt riktning och låtit miljö bli ett särintresse för miljömuppar – och resten av verksamheten går ut på att öka konsumtionen. (Det är säkert inte hela sanningen, men det är åtminstone det intryck de ger.)

Dessutom har jag alltid fått intrycket av att Coop är mer intresserade av stadskunder. Det är inne i städerna och de större tätorterna som Coop finns – ute på landet är det andra affärer som sköter mathandeln. Som Ica. Och i min vardag är det i längden faktiskt viktigt att jag kan handla, med ett bra utbud, där jag bor.

Men okej. Coop vill ta tillbaka ledartröjan:

… någonstans längs vägen tappade vi bort varför vi finns, och vilken uppgift vi har. Vi började tro att vi är som alla andr matkedjor.

Nu är det slut med det.

Vi tänker göra allt vi kan för att återigen bli den goda kraften i mat-Sverige.

Vi vill göra det lättare att välja mat som är godare, mer hälsosam och framställd på ett mer hållbart sätt…”

Tja, det är ju på tiden. Men välkomna tillbaka. Under tiden ni sysslade med annat har ni hunnit bli omsprungna. Men de andras försprång är nog inte ointagligt än.

Nu kanske vi kan få till en riktigt härlig tävling om att vara bäst?

 

Undran: Har någon räknat på det här med kostnadseffektiviteten av klimatinsatsen lägga ner Vattenfalls brunkolsverksamhet?

Angående en eventuell försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet:
Argumentet från de riksdagspartier som vill sälja verkar vara att det handlar om svenskarnas pengar (som ägare via staten) och att ”vi” helt enkelt skulle förlora för mycket pengar om Vattenfall rakt av tvingades lägga ner brunkolsverksamheten istället för att sälja.

Därför skulle jag vilja veta: Har någon räknat på det? Alltså, har någon räknat på vad kostnaden skulle vara per sparat ton koldioxid, och sedan jämfört med vad andra klimatinsatser kostar per ton koldioxid? För det är ju det som är den rimliga jämförelsen. Om vi kan lägga ner Vattenfalls brunkolsverksamhet och hindra att någon annan får ta över den, så kan vi ju ”spara in” genom att inte behöva göra lika mycket annat. (Ja, jag vet, det behövs massor med insatser, men ändå.)

Alltså: hur ser kostnadseffektiviteten ut för åtgärden? Om det är en kostnadseffektiv åtgärd så borde man kunna sälja in det bättre hos politiker som bara bryr sig om kronor och ören.

Obalans?

Fixat mat. (Inte själv, men ändå.)

Målat.

Rättat matteuppgifter.

Läst för barn.

Inte diskat.

– Alltså har jag dåligt samvete. Förstås.

Blått och grått

I helgen målade jag och sjuåringen verandan invändigt. De mörkare blåa partierna fick sig en strykning i en intensivare nyans än tidigare. Visserligen var även den tidigare nyansen benämnd ultramarinblå, och från samma tillverkare (Ottossons), men helt uppenbart var den förra uppblandad med något annat för att bli dovare. Det vi målat med nu är ”bara” ultramarinblått med en liten inblandning av zinktitanvitt. Sjuåringen hjälpte på eget initiativ till med en av dörrarna.

Ultramarinblått på verandan

Han har även hjälpt mig en aning med stolparna till rosenbågen. Jag har tidigare målat dem vita ett varv, och nu har vi strukit dem med ljusgrått ett varv.

 

Föräldraskapet, bloggandet och större barn

Det är knepigt att vara bloggare och vara förälder till lite större barn. När de var mindre kunde jag på ett helt annat sätt skriva om det som var svårt i föräldraskapet utan att det kändes som utlämnande mot någon annan individ (barnet ifråga alltså). Dessutom var väl min blogg mer anonym på andra sätt på den tiden.

Nu har jag egentligen massor i mitt huvud och min mage, saker som jag skulle behöva skriva av mig. Men det får jag låta bli. För det vore inte riktigt rätt mot barnet ifråga. Även om det inte handlar om att han gjort något dumt.

Läsläxa om humlor

Han har bråttom, den här sjuåringen.

Han läser för bra för den läsläxa han egentligen ska ha – en bok på mellannivå av Kiwiböckerna. Fast han har ändå fått med sig en sådan bok hem: en alldeles fanastisk bok om bönsyrsan. Men utöver det har han fått en extra läsläxa av fröken: Djurväktarna 1. Humleboet.

Den läser han utan problem. Eller med visst problem för lyssnaren. För han har inte tid att andas utan läser i ett konstant flöde, och därför kommer en del av orden på inandningen, och då hör man inte mycket av dem, eftersom han snarast sväljer dem.

Det är en fin liten berättelse. Och i berättelsen plockar mormor fram Humlans blomsterbok som de läser ur – och då springer jag upp och hämtar den ur sjuåringens bokhylla, för han fick den i julklapp någon gång mer har inte brytt sig om den. Nu bläddrar han i den med nyväckt intresse.

Innan han somnar för kvällen får jag högläsa djurväktarläsläxeboken högt för honom.

Men han har i alla fall inte gett upp

Jag kämpar på med att hålla tillvaron flytande. Fixa med saker som måste fixas. Hinna med och orka vara förälder. Försöka komma framåt och vidare med husfixandet på små fronter. Längtar efter att ha honom hemma som stöd i små beslut och små saker.

Så kommer han hem från sjukhuset. Och är åtminstone nånstans i närheten av som vanligt. Och när han piggat på sig lite till, framåt fredag-lördag, så vill han skriva upp listor över vad som behöver göras, och planera vad och när och hur. Även av större saker. Fastän jag vill prioritera det som är viktigast och välja några saker att fokusera på och några saker att lösa. Eftersom det känns så meningslöst att planera när man inte vet hur han mår ens om en vecka. Hur ska man då liksom kunna planera för vilken helg man ska tapetsera hallen? Jag vill fokusera på sånt jag huvudsakligen kan lösa själv, för jag vet att det som dras igång riskerar att landa på mig i sin helhet.

Men han vill och tror och tänker och radar upp saker som borde göras.

Sedan blir han trött och går och lägger sig och sover. Och det är ju helt i sin ordning att han är trött och inte mår bra. Men jag blir så trött och kraftlös av att fokusera på och planera för allt som inte kommer att hända. Det stressar mig. Jag behöver fokusera på lagom mycket, inte på allt. Jag är inte hjälpt av att försöka hantera allt samtidigt.

Jag har ändå för länge sedan slutat drömma. Jag tittar inte på trädgårdsprogram och renoveringsprogram, för jag vill inte ha idéer – jag vill ha tid och ro att genomföra några av de saker jag redan påbörjat, fysiskt eller mentalt. Jag slutade drömma långt innan den här med cancern.

Och som det är nu så är det liksom ändå en fjärran dröm att kunna hänge sig åt något fullt ut och genomföra något jag vill, med själ och hjärta och mage. Jag måste alltid vara beredd av avbryta och prioritera om. Den här idén om att hävda mig och prioritera mig och säga ifrån om att jag inte vill eller kan just nu – det är ju liksom bara att glömma när man måste vara projektledare för familjen, och när man har en sjuåring som slår sig själv när han mår dåligt och vill dö för att för mycket går emot honom. Så jag försöker vara upplyftande och uppmuntrande och inte för gnällig – och det innebär att jag har ännu mindre utrymme att vara rädd om mig själv.

Och jag vill ha älsklingen hemma, och jag vill at han ska vilja saker och tänka och planera tillsammans med mig. Men han vill så mycket, och när han sedan inte orkar nästan något av det i slutändan, utan på sin höjd vara med och minska lasset av hushållssysslorna, då suger det liksom ut den sista orken av mig.

Och när det till slut rinner över och ut, när tårarna som funnits där undertill i flera dagar till slut kräver att få komma fram så undrar han vad som hänt.

Ingenting har hänt. Ingenting alls. Inte mer än cancer och ett barn som mår allmänt dåligt och en mamma som försöker hänga ihop.

Och jag vet, välden förväntar sig alltid att jag ska vara stark och reda ut saker – men är det verkligen så konstigt om det behöver rinna ut lite tårar ur mig ibland?

Hemma

Älsklingen kom hem igår. Trött och kraftlös som man blir efter en vecka av illamående, kräkningar, matbrist och sängliggande. Men ändå: hemma. Att krama på. Att prata med. Att dela föräldraskapet med.

Klumpen i magen, klumpen av att bära allt själv, lättar.

Ensam och kraftlös

Det är märkligt avslagna dagar det här. Som att det mest rinner av mig och jag inte riktigt bryr mig.

Älsklingen har varit på sjukhuset sedan natten till måndag. Vi har fortfarande inte varit och hälsat på honom. Jag tänker att vi nog borde. Fast jag har egentligen inte lust. Eller ork. Jag skyller på att jag är förkyld och inte ska smitta de andra patienterna, och de låter ju klokt och så, fast egentligen är det inte därför. Jag bara känner ingen längtan efter att åka dit.

Det sägs att man kan bli deprimerad av förkylning. Och alltså, jag vet ju inte hur mycket av orkeslösheten som beror på förkylningen. Men det är som att väldigt mycket liksom rinner av. Som att jag inte orkar ta in något.

Är jag orolig för älsklingen? Nej. Jag tror inte det. Det är biverkningar. Och visst dyker tankarna upp på att det skulle kunna vara ett dåligt tecken på ena eller andra sättet. Fast det är som att det inte heller bekommer mig. Som att det mest rinner av.

Som att jag inte orkar mer oro?

Jag har inga av de här effekterna av att jag börjar vilja reda upp allt praktiskt omkring mig och få ordning. Mer av att jag inte bryr mig. Och som sagt var, det kan vara förkylningen som stjäl orken. Det kan det. Jag vet inte.

Men jag känner mig ensam. Han är så märkligt påtagligt frånvarande. I en sjukhussäng i en bubbla av kraftlöshet. Som om jag redan vore ensam, på riktigt.

Och jag tror att det är tomheten och ensamheten som stjäl min kraft. Ensamhet och insikt. Och att jag inte klarar av att fladdra mellan hopp och förtvivlan.

Utan honom blir jag förtvivlat ensam. Vad är jag utan honom från nu och till evigheten?

Och minstingen har det jobbigt i skolan med andra barn som inte är snälla. Det behöver pratas med lärare och andra föräldrar för att mitt barn ska vilja finnas i världen. Och jag vet inte var jag ska hämta kraft till att orka vara den starka och krävande föräldern just nu.

Det onda i min mage, det onda som kom då i maj när allt började, tar i igen i oron och maktlösheten.

Jag behöver älsklingen att dela tillvaron med. Och till att klappa min mage för att lugna mig.