Jag skulle ha tränat ikväll. Men det fanns för mycket ledset i mig. Dels saker från jobbet. Dels dagens händelse i Trollhättan. Helt olika saker, men båda tillräckligt för att träning liksom inte skulle funka.
Så jag köpte fikabröd och åkte hem. Kramade på barnen. Tände brasa. Fikade. Bakade bröd med sjuåringen. Kramade mer på barnen.
Det känns som att det inte finns mycket vettigt att skriva eller säga om dagen. Det kändes viktigt att komma hem och vara här, med min levande familj, kramas och finnas och vara glad att vi alla lever, åtminstone just nu, åtminstone utan den sortens snabba drastiska hemska dödsorsaker. Och samtidigt känns det futtigt och tomt. När man kommit hem och kramats och kramats igen, vad är det mer man borde göra? När man känner att man borde maximalnjuta av att alla finns kvar och lever… så är det liksom väldigt oklart vad det är man vill.
Någonstans har allt det någon tänkt och funderat kring och bråkat med sitt barn om på sistone plötsligt blivit meningslöst och bortkastat, tid som man kunde lagt på annat, viktigare, om man hade vetat – och samtidigt kan man ju inte leva så, liksom.
Flödena fylls med ”mina tankar är med offrens familjer”… men mina tankar är egentligen allra mest hos min egen familj. När omvärlden visar omtanke om de drabbade och visar att de bryr sig om andra, känner jag mig mest av allt självisk. Glad att vi inte är drabbade. Letar allt som skiljer oss. Gläds åt det fysiska avståndet till Trollhättan. Känner någon sorts inre lättnad när det döda barnet visar sig inte vara 11, som mitt barn, utan istället 17 – bara för att det liksom tar bort känslan av att det lika gärna kunde vara vi. Känner mig hemsk och ful som ens tänker så – men det gör jag. För att kunna hantera världens hemskhet.
One response to “22 oktober 2015”