Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.
När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.
Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.
Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.
Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.
Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.
—–
Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.
Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:
Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.
Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.
Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.
Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.
Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…
Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.
Och det funkar så länge vardagen flyter på.
Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.
Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.
Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.
För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.
Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.
Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.
Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.
När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.
Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.
Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.
Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.
Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.
Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…
Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?
Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.
Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.