Monthly Archives: oktober 2015

Giftig höst

Det är höst. Tillvaron rullar på i tvåveckorscellgiftsrutiner: Två-tre dagar med cellgifter, därefter några dagar när älsklingen är trött och sunkig och orkeslös och ibland illamående, sedan en uppåtgående måendeutveckling där han till slut är typ ”som vanligt”, innan det är dags för nästa cellgiftsomgång.

Man kan tänka att det borde innebära ett ganska lugnt och stillsamt tempo, men istället känns det som att det rusar på. De dåliga dagarna blir till dagar när det är jag som ska hinna och orka och göra ”allt” och hålla modet uppe. De bra dagarna blir dagar när allt ska hinnas – allt det där vi vill göra, saker vi behöver hinna orka prata om, fixa med, och så vidare. Plus att han jobbar 25% nu, och det finns ju mer jobbork de bra dagarna.

Det är intensivt. Jag känner att jag inte riktigt hinner med. Och de vanliga höstsakerna, som att se till att det finns bra höst- och vinterkläder och skor till barnen och sånt där, blir det liksom inte tid till. Eller om det är orken som tryter. Eller kanske allra mest att jag liksom inte riktigt pallar med att engagera hjärnan med sånt som känns som att det inte ger något. Som att jag när det finns tid och ork behöver lägga den på sånt som fyller på mig med något positivt mentalt istället för bara tyngande tråkiga rutinsaker som dränerar mig ytterligare.

Så jag är nog en ännu sämre mamma än vanligt på rutinsakerna, samordningen, familjens projektledare-grejen. Men på något vis är livet just nu för värdefullt för att tyngas ner av bara tråkigheter och rutin. Och någonstans måste jag släppa efter. Om det är meningen att jag ska vara rädd om mig själv, snäll mot mig själv, i detta stora jobbiga, så är det liksom så jag måste göra. Tillåta mig att skita i en del av det ordentliga, duktiga, och göra saker som i alla fall ger kraft att fortsätta.

Förvirrade tankar om det som står i tidningen och det som händer nära och långt bort

Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.

Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.

Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.

Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.

Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.

Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang  – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.

Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.

Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.

.. tänker jag  och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.

Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.

Tankar i uppgörelsens tid

En överenskommelse om flyktingsituationen – en flyktinguppgörelse. För att samarbete och samsyn är nödvändigt under rådande omständigheter – för att det kommer många flyktingar, för att vi har en minoritetsregering, för att vi har ett parti i riksdagen som de flesta inte vill ska få inflytande i de här frågorna.

Och så fylls flödet av klagomål på att ens eget parti gått med på det ena eller andra. Klagomål som liksom ger intrycket av att man tycker att ens parti inte skulle gett efter alls. Att det är förkastligt att man gett efter. Att man hellre borde gått därifrån och sagt ”nej, då vägrar jag leka med er – ni är dumma!”.

Kompromisser, samverkan, gemensamma lösningar bygger på att man inte får helt och hållet som man vill, att man vinner något och förlorar något, och att man får nöja sig med det i en situation när det är nödvändigt att samarbeta. Inte på att man ska tro att man plötsligt kan övertyga de oliktänkande om att man själv har rätt och de hela tiden haft fel.

Jag tycker inte heller överenskommelsen är bra – den innehållet saker jag verkligen tycker är dåliga. Men om vi anser att en överenskommelse är nödvändig så får man leva med det.

22 oktober 2015

Jag skulle ha tränat ikväll. Men det fanns för mycket ledset i mig. Dels saker från jobbet. Dels dagens händelse i Trollhättan. Helt olika saker, men båda tillräckligt för att träning liksom inte skulle funka.

Så jag köpte fikabröd och åkte hem. Kramade på barnen. Tände brasa. Fikade. Bakade bröd med sjuåringen. Kramade mer på barnen.

Det känns som att det inte finns mycket vettigt att skriva eller säga om dagen. Det kändes viktigt att komma hem och vara här, med min levande familj, kramas och finnas och vara glad att vi alla lever, åtminstone just nu, åtminstone utan den sortens snabba drastiska hemska dödsorsaker. Och samtidigt känns det futtigt och tomt. När man kommit hem och kramats och kramats igen, vad är det mer man borde göra? När man känner att man borde maximalnjuta av att alla finns kvar och lever… så är det liksom väldigt oklart vad det är man vill.

Någonstans har allt det någon tänkt och funderat kring och bråkat med sitt barn om på sistone plötsligt blivit meningslöst och bortkastat, tid som man kunde lagt på annat, viktigare, om man hade vetat – och samtidigt kan man ju inte leva så, liksom.

Flödena fylls med ”mina tankar är med offrens familjer”… men mina tankar är egentligen allra mest hos min egen familj. När omvärlden visar omtanke om de drabbade och visar att de bryr sig om andra, känner jag mig mest av allt självisk. Glad att vi inte är drabbade. Letar allt som skiljer oss. Gläds åt det fysiska avståndet till Trollhättan. Känner någon sorts inre lättnad när det döda barnet visar sig inte vara 11, som mitt barn, utan istället 17 – bara för att det liksom tar bort känslan av att det lika gärna kunde vara vi. Känner mig hemsk och ful som ens tänker så – men det gör jag. För att kunna hantera världens hemskhet.

Dagens bröd

  • 4 dl grovt rågmjöl+3 dl kokande vatten+50 g smör
  • 2 pkt jäst
  • ca 6 dl filmjölk
  • 2 dl mörk sirap
  • 1 msk salt
  • 2 dl dinkelmjöl
  • 2 dl kruskakli+1 dl kokande vatten+50 g smör
  • 2 dl kornmjöl
  • 13 dl vetemjöl (tror jag)

Arbeta en god stund i assistenten. Jäs 30 minuter. Knåda. Forma till två bröd, lägg i smörsmorda brödformar. Jäs 30 minuter. Sätt in i ugn 150 gr, höj genast till 220 gr. 50 minuter.

Olika ljudacceptans

Ibland tänker jag att det är en himla tur att vi bor på landet. Som när folk i mina flöden i sociala medier beklagar sig över att folk borrar (ja, borrar!) vid halv åtta på kvällen (!). Eller att hantverkare sätter igång vid sju på morgonen.

För alltså, när ska man hinna göra saker? Allt kan inte göras under kontorstid, speciellt inte om man faktiskt har ett jobb också :-)

Och folk tror säkert att det är tyst på landet. Men det där beror ju på vad man menar med tyst.

Jag har stått och öst grus/makadam från släpkärra ner i skottkärran en lång stund i mörkret ikväll. Det hördes säkert en bra bit bort. Och? Det väsnas ju knappast mindre när det skördas sent om kvällarna, eller lastas stora mängder betor. Eller annat sånt där.

Med ljus försvinner ursäkter för att inte göra tråkiga saker

Idag har elektrikern varit här och fixat så att vi fått tillbaka el och belysning i hallen (där vi varit utan ett par veckor) och i skafferiet (där vi varit utan sedan vi gjorde vid badrummet, det vill säga drygt två år).

Det innebär att man kan se något i skafferiet även när det blivit kväll.

Alltså har jag sorterat tomma glasburkar ikväll.

Golvet är borta – golv på gång!

Det där golvet som skulle bort, det är borta nu!

I fredags och lördags (igår) stod pappa och hackade och grävde och forslade bort mittenpartiet av golvet: grus och damm och rester av gammalt dåligt betonggolv. (De partier han inte tagit bort är de partier som vi bedömt funkar som de är.)

Så nu ser det ut så här:

urgrävt golvNästa steg är att fylla i makadam, och sedan armera och gjuta. Det är golv på G i orangeriet!

Om att sätta fegrubriker

Jag känner att jag ganska ofta har svårt att sätta rubriker på mina inlägg nuförtiden. Delvis är det en fråga om brist på fantasi och idéer och inspiration. Men ofta är det lika mycket fråga om att jag fegar. Undviker att sätta rubriker som får folk att fatta vad inlägget handlar om. Undviker provocerande och lockande rubriker.

Som att jag inte vill att folk verkligen ska läsa mina inlägg.

Och det är väl delvis sant. Jag vill i alla fall inte att folk ska komma med jobbiga kommentarer. För att jag för tillfället inte riktigt har ork att argumentera och förklara och försvara. För att den kraften fattas i det nuvarande läget. Och för att kraft och tid behöver läggas på annat. Så jag vill inte locka och bjuda in till något som kan bli mer än jag orkar nu.

Och det hänger i sin tur också samman med att jag själv känner att det jag skriver för tillfället inte håller den kvalitet jag skulle vilja. Det är inte lika genomtänkt, lika välformulerat, lika genomarbetat, som det brukat vara och som jag vill att det ska vara. Inte lika researchat, inte lika ihopsamlat. Det stör mig. Det gör det svårare att stå för det jag skrivit. Det gör att jag känner att det är större risk att jag ska hamna i en besvärlig sits.

Dessutom, som omvärlden och samtiden ser ut nu, så är det så lätt och så snabbt att få skit för en förflugen formulering som övertolkas och får snabb spridning. Att tänka och resonera högt när man inte är färdigtänkt utan mitt i processen verkar ibland kunna leda till så väldigt mycket skit.

Samtidigt som jag ju verkligen behöver få skriva nu också.

Så jag skriver. Och jag vill ju förstås att någon ska läsa det jag skriver. Fast jag vågar ofta inte locka läsare. Så jag sätter intetsägande rubriker, och jag delar sällan länkarna.

Och sedan känner jag mig lite ensam över att inte ha någon att dela mina nedskrivna tankar med.

OCD, dans och musik

Där jag tränar är det parkettgolv. Inte riktigt parkettgolv, men någon sådan där modern variant, antar jag, men ett golv som består av smala jämnbreda trädbitar som ligger parallellt med den väggen där ledaren står och där speglarna sitter.

För mig är det viktigt att min träningsmatta (det är CXWorks och BodyBalance) ligger i linje med golvets träbitar. Om mattan inte ligger i linje med träbitarna så stör det mitt fokus, och en liten del av mig försöker liksom ägna sig åt att korrigera det där störmomentet mentalt.

Ja, det är säkert lite löjligt. Ja, det är säkert att betrakta som en lätt form av lätt OCD.

Å andra sidan så hänger det där symmetribehovet – för det är liksom det som är fråga om – också samman med något grundläggande i dansen. Dansen som länge var min huvudsakliga träningsform. Dansen och rytmen och känslan i kroppen som är bärande i träningsglädjen för mig även nu när jag inte dansar längre. Symmetrin, eller det stundtals avsiktliga brytandet av symmetrin – men hela tiden ett relaterande till symmetrin.

Och det är väl på något vis samma sak med musik: både rytm och melodi relaterar liksom alltid på något vis till symmetri och mönster.

Kan man vara dansare, musiker och liknande utan någon tendens till något som kanske ska definieras som OCD?

Innebär total frånvaro av OCD-tendenser att man är helt tondöv och helt saknar rytm?