Jag var en av dem som länge inte alls tyckte om avocado. Tills det liksom lossnade. Det kan ha varit i samband med någon biologinspark på Rönntången när jag var dryga tjugo år, men jag är inte säker. Sedan jag lärde mig älska avocado har jag dock varit fast.
Fast på senare år har det komplicerats. Nu när man försöker väga in alla aspekter jämt och ständigt. För avocado transporteras för det mesta väldigt långt – oftast från Sydamerika eller andra avlägsna områden. Långa transporter av en frukt som trots allt är ganska känslig. Visst händer det att det ibland går att få tag i från något närmre håll, men det är inte ofta. Det är dessutom sällan man får fatt i dem ekologiska – och när jag lyckas med det så är de ofta både svindyra och sedan när jag skär upp dem dåliga. Och då blir det ärligt talat inte så kul.
Det är lite synd, för med avocado i min vardag blir jag lite lite lyckligare – och det är en sådan god och karaktärsfull sak att den liksom kan kompensera ganska bra för minskat köttätande. Och det sägs ju att vegetariskt är så oerhört mycket bättre ur klimathänseende, och att transporterna är en så liten del av matens påverkan, och så vidare – men det känns liksom ändå som att jag bör låta bli avocadon. Så jag har minskat. För det är det här eviga dåliga samvetet…
Men för snart en vecka sedan bestämde jag mig att nej, nu får jag faktiskt lov till lite avocado på riktigt! och gick och köpte ett sådant där nät med sju alldeles perfekta avocadosar, av rätt sort, som snällt och lugnt kunnat få mogna i lagom tempo och ätas alldeles perfekta, en efter en.