Man kan ju tänka att de här tolv veckorna av cellgiftsvila skulle vara en tid när älsklingen skulle må bättre än under behandlingstiden. Och visst, till viss del är det väl så. Han slipper de småjobbiga dagarna precis efter cellgifterna. Och slemhinnorna i kroppen återhämtar sig, vilket gör att han blivit av med den konstanta känslan av att vara småförkyld. Men samtidigt slår förstås andra saker till istället.
Sedan vi kom hem från svärföräldrarna i måndags – eller snarast sedan bilresan ner därifrån (eller började det ännu tidigare?) – har älsklingen ont i magen. Typ magkatarr. Han har själv resonerat sig fram till att det förmodligen är en kombination av att magslemhinnorna återbildats och därmed är extra känsliga, och så det i kombination med julmat (extra mycket fett och salt och rökt). (Fast vi har inte ätit väldigt mycket julmat, och inte särskilt mycket fett och rökt och så.) Så nu går han på omeprazol. Och har ont i magen. Och dricker varken te eller kaffe. Och man blir trött av att ha ont, så nu vilar han en massa och orkar väldigt lite. Och så har han ont i huvudet. Förmodligen som en effekt av omeprazolen. Och huvudvärk blir man inte piggare av.
Eller så kan man lyssna på den lilla ångesttomten som föreslår andra orsaker till alltsammans :P
Och så kombinerar vi det med barn som har jullov och som helst bara vill sitta vid olika skärmar hela tiden men som man borde aktivera, och med alla de saker jag själv dels vet skulle behöva hinna bli gjorda nu när jag är ledig och dels saker jag själv skulle vilja göra, och så det faktum att jag själv balanserar på kanten av vad jag orkar med.
Nå, man för göra det bästa man kan av saken och försöka orka. Försöka njuta av det som är gott. Som nu, när älsklingen läser ”Sagan om de två tornen” och båda barnen ligger i soffan och lyssnar och jag sitter i fåtöljen bredvid och dricker te och ljusen är tända i de smidda golvljusstakarna.