I julklapp fick jag bland annat ett antal porslinknoppar till hallbyrån. Hallbyrån är från början en lackat furumöbel, köpt via Blocket eller liknande, men under hösten har jag slipat den (snabbt och synnerligen slarvigt) och sedan målat den med grön linoljefärg (blandning av thottgrönt och titanzinkvitt). Och så önskade jag mig porslinsknoppar, sådana där man kan köpa till exempel på Indiska, målade i olika färger och mönster, att byta ut de tråkiga furuknopparna mot.
Väggarna i hallen fick ju ny tråkig tapet under hösten. Eller den blev väl inte fullt så tråkig som jag hade önskat – det är ju snyggt och fräscht med ny tapet, liksom. Men tanken med en ganska tråkig tapet var att den huvudsakligen skulle vara ett underlag för en massa snygga affischer, och så har det nu också blivit. För ett tag sedan satte vi upp en hel drös med affischer och annat: en ganska detaljerad karta över närområdet här för cirka 40 år sedan, en karta över Hallands väderö, en jättegammal karta över Bretagne som vi köpte när vi var där 2014, en affisch med skånska dagfjärilar, en affisch med reklam för Balatum, ett vykort över Mont S:t Michel och ett över svenska fyrar, och en karta över alla järnvägar som funnits i Skåne. Men några affischer fick vänta ett tag till, eftersom de skulle sitta på väggen utan tretex och därför inte kunde sättas upp med bara häftstift utan behövde hängas på riktiga krokar och därför först behövde ha ramar.
Nu när både ramar och krokar hade skaffats har vi idag satt upp de fyra nytrycken av köksväxtplanscher på väggen ovanför den grönmålade byrån samt i mitten mellan köksväxterna även den gamla lilla spegel som följde med huset och liksom ska hänga på den väggen.
Det blir snyggt. Jag gillar det. Det blir som jag vill ha det, och trivsamt.
Och samtidigt skäms jag. För det är värdsligt och fåfängt och materialistiskt. Och därmed är det dåligt redan i vanliga fall. Men nu, med den hemska döden och allting annat som flåsar oss i nacken, så borde jag liksom inte alls bry mig om sånt utan bara om sånt som är viktigt på riktigt.
Och om man skrapar bort allt det där som ger guldkant på tillvaron och gör vardagen och alla dagar och hela livet trevligt, så blir allting ännu tråkigare och jobbigare. Vi ska alla gå i säck och aska. Och då blir allting meningslöst. Vilket det ju förstås ändå är i grunden.
Nä, i praktiken är vi nog inte hjälpta av att kräva av oss själva att vi ska vara den sortens idealister, speciellt inte när livet är svårt. Lite glädje behöver vi för att orka bära det svåra.