Igårkväll åt vi lammsadel till huvudrätt. En ganska liten lammsadel, på 825 gram, från lammet vi köpte i höstas (skånskt, ekologiskt, från Bokeslundsgården). Vansinnigt gott kött, som jag faktiskt lyckades tillaga alldeles perfekt enligt min egen uppfattning ;-)
Då, igårkväll, skar jag bara ut fina bitar till oss att äta direkt. Skrovet lade jag in i kylskåpet. Så idag har jag stått och med skalkniv karvat ut småbitar av kött. Kompletterat med rester av klyftpotatis, rostad vitlök, rosmarin, sky och vitlökssmör från igår, kokt potatis från någon av dagarna närmst innan, samt ”nya” frysärtor, paprika och purjo blev det en alldeles ljuvlig soppa till lunch idag på nyårsdagen.
Jag gissar på att de flesta skulle ha slängt benet i det skick det hade igår.
Och jag tänker på de människor som bestämmer sig för att äta kött max en dag i veckan eller nåt sånt, för miljöns skull. Jag får intrycket av att de själva väljer vad de vill äta för sorts kött och vad för styckningsdetaljer den där enda gången i veckan. Som om djuren bestod av bara de styckningsdetaljer som finns i en liten närbutik – eller som att det vore möjligt att själv komponera ihop djur som består av bara de styckningsdetaljer de själva är mest förtjusta i. Medan jag antar att de beräkningar som görs av hur mycket kött som är miljö-okej att äta rimligen måste utgå från att hela djuret tas tillvara. Det innebär att man alltså inte bara kan äta köttfärs och filé, utan vissa veckor måste köttmåltiderna bestå av blodkorv, lever och ”sämsta” sortens kokekött. Och att man måste karva av resterna från köttbenen och äta dem också.
Pingback: Bacon och hela grisen | Sanne skriver