Serier och avsnitt och historiens makt

Häromsistens började jag fundera över detta med serier och avsnitt. Främst när det gäller TV.

Vi lever i en tid när det är möjligt att “knarka” TV-serier rakt av, många avsnitt på raken – via de vanliga TV-kanalernas webblösningar, men också via Netflix och liknande och via hemköpta DVD:er med en hel eller till och med flera säsonger.

Uttrycket “knarka” (det är inte bara jag som använder det eller liknande ord) säger något om hur vi ser på det här. Även om många av oss gör det så ser vi det inte riktigt som okej. Det är inte så vi lärt oss att göra, och det är fortfarande lite fult. Någon sorts frosseri – och frosseri är ju en “dödssynd”. Så vi skämtar om det, använder nedsättande termer – men fortsätter ändå.

Och som sagt var, jag började fundera. För vad är det egentligen som gör att långa filmupplevelser (eller radioteater eller annat) ska delas upp i avsnitt och göras till serier som sträcks ut över en evighet?

Jag gissar, utan att ha gjort någon närmre research, på att serier/följetonger är något som började i tidningar en gång i tiden. Det här med längre texter – böcker, kärleksromaner och liknande – där ett avsnitt kommer i varje nytt nummer av tidningen. Efter vad jag förstått har många stora författare börjat så och till och med publicerat en del av sina mest kända verk på det sättet. (Och formen finns ju fortfarande, både i veckotidningar som Året Runt och sommartid i Sydsvenskan och andra dagstidningar.) Och det är ju på något vis begripligt, för tidningar är trots allt beroende av lösnummerförsäljning och liknande.

Men i radio och TV? Där känns det mer obegripligt, åtminstone i dessa mediers barndom när Public service var allenarådande och det inte fanns reklamskäl att behålla lyssnare/tittare till nästa vecka. (Eller var det bara i Sverige som radio och TV huvudsakligen var reklamfri i dessa mediers barndom? Jag har inte koll.)

Hägde idén liksom bara med när tidningarnas läsare även gick vidare till nya medier? Eller fanns det andra skäl? Antogs tittare bara ha tid att titta på fyrtiofem minuter av något “oviktigt” per kväll? Eller ens per vecka? Eller ansågs det generellt bara inte lämpligt att slösa bort mer tid? Eller handlade det istället om att ha en morot i den stundtals odrägliga tillvaron – det här med att ha något att längta efter och se fram emot varje vecka?

Det är trots allt lite spännande att fundera på.

För själv trivs jag ju uppenbarligen ganska bra med att kunna “frossa” i en serie i taget. Ett avsnitt per kväll de dagar jag/vi har tid att titta på TV, ibland kanske två.

Men visst är det praktiskt att det ändå finns naturliga brytpunkter i form av avsnitt. Och det är onekligen praktiskt med de möjligheter som erbjuds för TV-tittande nuförtiden.

Ett sidospår att fundera över är det här att radio och TV länge “bara” fanns som Public service och sågs/ses som något staten åtminstone ska se till att det finns ett neutralt alternativ av. (Och det är jag glad för.) Men tidningar, som ju funnits mycket längre, finns det inga Public service-alternativ av. När det kommer till tidningsmedier behövs det uppenbarligen inget neutralt alternativ. Det känns egentligen lite märkligt. Jag antar att det enbart har historiska skäl? Och jag antar också att alla skulle se det som en fullkomligt befängd idé med en statlig neutral tidning och att den som föreslog något sådant skulle idiotförklaras. Inte minst utifrån konkurensaspekter – för då skulle ju den staliga tidningen riskera att konkurrera ut de andra tidningarna. Men när det gällde radio och TV så hann staten först. Och då är det okej att Public service finns. (Tack och lov.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *