Igår morse, när jag lämnat barnen på skolan och jag bestämt mig för att jag fick lov att sitta och jobba hemifrån en dag till, så satt jag sedan och grät en stund. Och jag grät mer sedan under dagen.
En del i det var väl hemskheten i måndagens besked. Fast minst lika mycket var nog att det var första gången på länge jag slappnade av en liten aning. Ja, alltså inte så att jag inte haft tid att slappna av under julledigheten – men då har ju barnen varit hemma och det är i praktiken hela tiden så att man måste kunna släppa allt man har för händer. Aldrig kan ha fokus bara sig själv.
Och det finns dessutom något tryggt med att veta vad som är fel och veta vad som gäller och vad som ska göras jämfört med att gå omkring i ovisshet. Det ger också en avslappning som kan få något litet att lossna.
Jag vadar runt i en ganska märklig tillvaro. Idag är jag och hälsar på på kontoret. Min kollega tycker att så kan jag ju inte säga, jag jobbar ju! – men det är så det känns, som att jag hälsar på i den vanliga verkligheten, där saker fortsätter som vanligt.
Och min hjärna har fastnat på repeat:
I never done good things
I never done bad things
I never did anything out of the blue
Want an axe to break the ice
Wanna come down right nowAshes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low