Vi tittar ofta på Doctor Who på Netflix på kvällarna. Oftast bara jag och älsklingen, men ibland även tolvåringen.
Igårkväll kom vi till avsnittet ”Turn Left”.
Och jag fascineras, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över manusförfattarens (och andra inblandades) förmåga att väva in viktiga saker.
På ytan är det ju ganska okomplicerat: resor i tid och rum, actionscener och dramatik och lite humor och glimten i ögat, och för det mesta med en ganska enkel svartvit uppdelning av ond och god: de som ska bekämpas är ofta märkliga ondingar från andra delar av universum.
Samtidigt, som i förbigående, lyfts andra viktiga saker. Inte omärkligt. Men utan att egentligen kommenteras, de bara blir självklara konsekvenser av annat.
Som i gårdagens avsnitt, som lyckas gräva runt ordentligt under ytan.
Vad du gör är viktigt och kan bli avgörande för världen. Ingen är obetydlig, och små händelser kan ha stor betydelse. Och det i sig leder samtidigt, bisarrt nog, till att det inte är någon idé att gräma sig över vad som hände och vad man gjorde och de val man gjort – för de har lett vidare till det som händer på andra områden på sätt du aldrig kan ana, och även om något blivit bättre på något sätt om man gjort annorlunda, så kunde det ha lett till katastrofer på oanade sätt på andra områden.
Och så paralleller till dagens samhälle: vad händer när världen plötsligt drabbas av katastrofer och människor inte kan bo kvar där de bott, till exempel för att hela London är utplånat och hela södra England är strålskadat och människor måste tränga ihop sig i de delar av England som fortfarande är beboeliga och det inte finns bostäder och inte jobb och hela landet är i katastrofsituation – och sedan världen i övrigt också drabbas av katastrofer. Och man plötsligt börjar prioritera vilka människor som ska få de bostäder som finns och skickar iväg de andra – som också är människor. Ju.
Och så vidare.
Högaktuella frågor nu, men avsnittet är från 2008, och egentligen är det väl evigt aktuella frågor.
Och som sagt, alltsammans egentligen mest i förbigående, i ett vanligt enkelavsnitt på 45 minuter, med även i övrigt en ganska komplicerad story där huvudet får anstränga sig för att hänga med ibland.
Och jag tror att det är minst lika effektivt med den sortens iförbigåendekommentarer som med filmer eller TV-serier med direkt fokus på ”de viktiga frågorna”.
Och det är väl det som gör Doctor Who så bra: blandningen av dels action, fantasi, ”vetenskap” och humor, dels djupare lager av invävd samhällskritik och -analys, och vändande och vridande på existensiella och filosofiska frågor.
Kanske är det också därför det faktiskt är ett så effektivt sätt att må lite bättre i en tillvaro som är ett gungfly.
Pingback: Sagor för vuxna | Sanne skriver