Vissa stunder är det som att jag är på gränsen till att svära inombords över att jag träffat honom. Att jag förälskat mig i och gift mig med och skaffat barn med någon som ska gå och få cancer på det där viset. Idiotiskt att välja någon sådan. Tänk om jag hade valt någon annan och sluppit det och kunnat få leva happy ever after.
Fast så inser jag att jag gått och blivit bortskämd. Glömt bort lyxen av att jag hittat just honom.
Ja, det finns oändliga mängder av män därute. Men det är långtifrån alla som är vettiga, om man säger så. Och även av dem som är vettiga så är det i praktiken ytterst få som jag blivit kär i. Och av dem jag blivit kär i är det nog bara han som också blivit kär i mig <3 Och det finns åtminstone ingen annan som honom, ingen annan jag hade kunnat bygga livet tillsammans med på det viset jag gjort med honom. Ingen annan som kunde varit så bra för mig på det viset han varit. Ingen annan jag kunde vuxit ihop med på det viset, avslutat meningar ihop med så länge.
Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Ett helt liv med någon annan hade aldrig varit ett bättre alternativ än de år jag fått och ännu får med min älskling.
Men det skär i mig att jag ska behöva förlora honom, att jag ska behöva klara mig utan honom, nu när jag lärt mig lita på att han finns här.
Och jag vet att jag resten av livet kommer att oroa mig för att barnen ska ha fått med sig någon gen som gör att de också kommer att drabbas av cancer och dö ifrån mig. Det är en tung börda att bära.
Men ändå. Alternativet är ändå att den här tiden aldrig hade funnits.
One response to “Men det skär i hjärtat”