I januari ifjol skrev jag den här texten. Anledningen till att jag skrev den var egentligen denna: En nätvän beklagade sig på att det inte fanns några bra män i världen, och jag betonade att det finns alldeles fantastiska män och att jag lever med och bor med och är gift med en av dem, den mest fantastiska av dem alla. Och så berättade jag om den här händelsen. Och insåg att jag nog aldrig hade skrivit om det. Så då gjorde jag det.
Jag insåg ju förstås inte då hur kort tid vi hade kvar av vanlig fungerande tillvaro. Att tiden jag skulle få ha honom kvar i någon mån redan var utstakad.
Jag vill ju ha honom kvar! För alltid, liksom, alltså hela livet. Hela mitt liv. Hela ett normallångt liv. Jag vill inte att den tid jag får med honom ska vara en tidsmässig parentes i livet.
Och jag minns när jag förra våren tänkte på det här med att fylla fyrtio (som jag ju skulle göra till sommaren) och tänkte dystra tankar om att bli äldre och om att nu var det nog bara halva livet kvar.
Jag menade inte med det att livet behövde kortas. Inte för någon.
Utöver mig själv så är han den jag minst av allt vill mista. Mitt huvud och min själ slår knut på sig själv, för när jag tänker på något hemskt och jobbigt så är han den som ska finnas där och trösta och stötta och ta hand om, men han är den enda som inte kommer att kunna vara där för att trösta mig när han är död.
Så mitt huvud fastnar på praktiska saker. Hur ska jag lösa X/Y/Z rent praktiskt när han inte är här.
Det känslomässiga har jag väl inget annat val än att hantera, antar jag.