Det är en väldigt udda känsla. Den dag och det evenemang som väldigt mycket av mitt yrkesarbete strävat mot under väldigt lång tid är över. I huvudsak har det avlöpt väldigt bra. Jag är nöjd med resultatet, jag är av med någon sorts nervositet och oro för att något inte skulle hinnas med eller något skulle glömmas eller något skulle bli fel, och nu är det liksom dags för lättnadens tid. Nu är det dags att pusta ut, känna att det är klart och att jag klarat det, dags för att saker att återgå till det normala. Och det finns en glädje i själen av detta.
Men saker kommer inte att återgå till det normala. Det viktigaste är inte klarat, inte avklarat, och kommer liksom aldrig att bli. Det finns ingen tid och ingen plats för lättnad.
Och det klarar liksom inte själen riktigt av att ta till sig just nu. Den vägrar liksom gå med på det. Huvudet kämpar på med att upprepa och påminna, men det går inte riktigt in just nu.
Pingback: Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den | Sanne skriver