Monthly Archives: april 2016

Varken barfota eller skrattande längre

Folk skriver om och till älsklingen. Om sina upplevelser med och minnen av älsklingen. Saker han gjort. Saker de gjort tillsammans. Saker vi gjort tillsammans. Härliga minnen. Viktiga, livsavgörande händelser. Och trivsam vardag.

Ibland skäms jag. Skäms för att jag kom och stal honom bort från den stad och det sammanhang han bodde och levde i, stal honom bort från sina vänner. På grund av mig har han fått mycket mindre tid med dem än han annars skulle fått. På grund av mig har vännerna fått mindre tid med honom än de annars skulle fått.

Å andra sidan, hade jag inte ryckt loss honom därifrån så är det massor med människor som aldrig hade fått chansen att lära känna honom. Människor som älskar honom. Nya kollegor. Capoeiravänner. Vänner här där vi bor. Och så vidare. Det är många människor som inte skulle träffat honom om inte det där lilla om:et hade varit och jag hade kommit in i bilden. Kanske behöver jag inte skämmas jättemycket – kanske var det inte bara dåligt?

Vännerna skriver om honom, om hans skratt och om hans vana att gå barfota hela tiden under sommarhalvåret – även innan folk lärt känna honom närmre har det ofta varit det folk lagt märke till. Men nu går han inte barfota längre. Och han skrattar inte ens längre. Vilket väl är det kanske allra tydligaste tecknet på hur illa det är.

Det är som att varje dag så känns det som att han försvinner lite till och som att det han gjorde för några dagar sedan aldrig mer kommer att vara möjligt, aldrig mer kommer att ske.

Fast han säger att idag är bättre än igår. Men idag har han bara suttit i fåtöljen. Fått i sig ännu mindre. Man hör honom knappt när han pratar. Och det känns liksom knappt som att ögonen eller huvudet är med. Trots att han tycker att han sovit en hel del inatt (för jag placerade honom uppstöttad i soffan, eftersom det inte funkade att ligga ner).

Han kämpar med att få i sig. Få i sig sina näringsdrycker. Få i sig vatten. Få i sig sin movicol. Men det är liksom som att det inte riktigt går att få i sig alla de där sakerna.

Och slutligen ringde han till ASIH-avdelningen, dit han hör nu, och frågade om han kunde få läggas in där någon eller några dagar. Få i sig lite näring och vätska och kanske få ordning på systemen och få pigga på sig lite. Kanske hitta en struktur för hur han ska må så bra som möjligt.

De mörkare sidorna av mig tror inte riktigt på det där. Tror inte riktigt på att det går att hitta en stabil struktur – eller ens på att han kommer hem igen.

Men jag har i alla fall åkt och lämnat honom på avdelningen. Lämnat honom i en säng på palliativa avdelningen, kramat om honom försiktigt, sagt att jag älskar honom samt att han slipper hämta på fritids idag ;-) Om inte min tramsputte orkar tramsa längre så får jag försöka göra det lite åt honom. Hur ska man annars orka?

Ny diskmaskin

Efter att i många år ha stått ut med den j-a diskmaskinen som svärföräldrarna snällt skaffade åt oss när minstingen föddes men som sedan länge inte diskade rent (det beror ju inte på svärföräldrarna :-) ) så har vi idag slutligen fått hem en nyinköpt diskmaskin.

En Miele G 4911. För att Miele verkar vara företaget som bygger maskiner som är menade att hålla. Och för att den har bestickkorg överst. Och för att den har korgar som faktiskt funkar ihop med typ alla modeller av glas. Och har bra energimärkning (A++).

Så nu är den installerad. Och står och kör sin första omgång disk.

Rapport från soffhörnet

Jag sitter i mitt soffhörn och försöker jobba. I fåtöljen ett par meter bort sitter älsklingen och sover. Ja, eller vad det nu ska kallas. Sjukvårdaren var här och gav honom något lugnande, för att ge ro och smärtlindring, och älsklingen nockades bort till någon sorts lugn och ro långt borta. Så nu sitter han där och sover, och får dropp under tiden.

Natten var besvärlig. Tror jag. Jag minns knappt längre. Jag vet att jag pysslat om och klappat inatt. Jag vet att han sovit mindre än mig. Jag vet att jag är skittrött.

Men jag sitter här i mitt soffhörn med min kaffe och försöker jobba. Försöker hålla fokus. Försöker komma på vad det var jag borde göra jobbmässigt. Jag vet att innan jag la undan jobbsakerna igår så tänkte jag att det var tre saker jag borde försöka ta tag i jobbmässigt idag. Jag har ingen aning om vilka. Jag tittar på min att göra-lista och vet fortfarande inte. Och mitt fokus varar så kort stund. Jag klarar så dåligt att fokusera och ta itu med över huvud taget. För jag är trött. Och jag vet aldrig hur länge jag kan sitta med något ändå. Jag vet så lite om allt. Och tiden är så kort och så sönderstyckad. Och älsklingen bara rinner iväg, som ett trasigt mjölkpaket.

”Det måste vara jobbigt för dig och barnen nu”, säger typ alla. Och ja det är det väl. Fast säkert inte på det sätt folk tror. Eller jag vet inte.

Som det är nu så är liksom tillvaron ändå bara något väldigt märkligt. Inget är som vanligt. Och det här är det som är vanligt. Älsklingen är riktigt riktigt eländigt sjuk. Det är inte mycket med honom. Och det är liksom både jättekonstigt och samtidigt just så det är.

Länge hade vi honom kvar. På riktigt. Bara med lite mindre ork och mycket mindre jobb och med cellgiftsbehandlingar mellan varven. Och både jag och han började väl tro att det där var en tillvaro som kanske kanske skulle kunna vara ganska länge. Länge var han inte alls den där cancersjuke man väntade sig när beskedet kom. Utan fortfarande huvudsakligen älsklingen, pappan, adjunkten.

Nu är det synd om honom. Nu är det inte mycket med honom. ”Det suger”, säger han som svar på när folk frågar hur det är.

Och alltså, han är ju med fortfarande. Han har huvudet i behåll. Fast utan ork att tänka särskilt mycket. Utan ork att prata särskilt mycket. Utan ork att göra särskilt mycket alls.

Fast han är fortfarande ganska aktiv på facebook. Inte som förr, men ändå. Och det lurar kanske folk att tro att det inte är riktigt så illa som det är?

Nästa vecka är det dags för cellgifter igen. Om de hjälper? Det vet ingen. Första indikationen är att vänta i form av vad tumörmarkörerna vid provtagning visar. Dem tar man inte förrän efter kanske tre omgångar med de nya cellgifterna. Frågan är ju snarast om vi liksom får svaret innan dess ändå. Hur länge till lever han, liksom?

Så visst är det jobbigt. Visst hoppades jag på att få ha kvar honom längre. Men jag har ju vetat i snart ett år att döden står och väntar för honom. Även om vi kunde haft tur och han fått vara kvar längre, även om det gått löjligt snabbt utför på sistone, så är jag liksom ändå glad för den extra tid vi fått. Och just nu handlar tillvaron om vardagsbestyr och att försöka få i honom lite mer glass. Och att finnas här och ge lite trygghet.

Det kommer att bli tomt när han inte finns här längre. Det kommer att göra ont. Men just nu är inte tillfället det gör mest ont. Just nu är det mer av konstaterande på något sätt. Jag har haft mycket ont i själen av det här, men just nu är det inte så illa. Det kanske känns värre redan ikväll – vem vet?

För egen del tror jag mest han genomlider i nuläget. Han har inte glädje av mat, han orkar inget, han bara sitter av tiden och försöker genomlida tristess och smärta. Och jag tror att enda skälet till att han vill hänga kvar ett tag till i det här skicket är för barnens skull.

Så jag sitter här och försöker fokusera och jobba. Egentligen skulle jag vilja gå ut i trädgården ett varv och se hur mycket av sparrisen som kommit upp. Hans sparris. Hans sparrisrad, som han fick som 40-årspresent. Fast jag vågar inte gå härifrån, eftersom han sitter i fåtöljen och sover den klubbades sömn. Så jag sitter kvar här med mitt kaffe i mitt soffhörn.

Och det är torsdag och jag skulle normalt åka och träna ikväll, men det blir det inget med i nuläget.

Profylaxandning i morgonstund

Det blev en tidig morgon idag… När älsklingen väckte mig ganska plötsligt trodde jag först att jag hade försovit mig. Men klockan var bara fem i sex, och han väckte mig för att han nyss hade vacknat av att han hade skitont i ena sidan av magen (en ny sorts smärta på en ny plats). Så jag ringde upp hemvårdsteamet, som fick prata med älsklingen. Och till skillnad från tidigare gånger av plötsliga nattliga ont etc så behövde jag nu inte köra honom till akuten, utan hemvårdsteamspersonen i andra ändan sa till äsklingen att stoppa i sig en morfintablett, så skulle sjukvårdspersonen komma om en stund.

Fast det är ju ändå inget roligt att sitta bredvid älsklingen som har panikont och profylaxandas.

Den första sköterskan var här vid halv sju på morgonen. Och senare på morgonen var en annan sköterska plus läkaren här och pratade och undersökte och gav en massa olika mediciner. Och det panikonda har minskat till mindre nivåer, och älsklingen har fått sova och mått bättre och sedan något sämre igen. Och badat två gånger, eftersom varma bad har en allmänt avslappnande verkan på honom. (Han badar ofta nuförtiden. Vilken tur att vi fortfarande har badkar, med tanke på vilken skillnad det gör för honom i det här läget.) Och på eftermiddagen har en sköterska varit här och tagit rutinprover och kollat läget igen.

Vad det var? Kanske att tarmen knölat ihop sig på något sätt i den allmänt besvärliga situationen, kanske något som lite grann delvis har en komponent av förstoppning eller också inte, kanske njursten, kanske något annat. Ganska oklart. Tror jag. Om jag hängt med i alla turerna.

Jag känner mig ganska trött efter att ha vaknat för tidigt på ganska märkligt sätt.

Jag har jobbat mellan varven, i alla fall. Och jag känner att den knepigaste biten med det nog är att jag liksom aldrig riktigt vet när jag börjar och slutar arbeta, för allting som händer händer utanför min kontroll. och så måste det ju vara. Men det gör det svårt att veta hur många timmar det egentligen är jag jobbat. Jag får gissa och höfta. Och det tycker inte det plikttrogna samvetet om :-( Näst svårast jobbmässigt är att hålla tråden i det jag gör under de här förutsättningarna :-D

Och om det jag skriver ovan är rörigt och osammanhängande, så skyller jag helt på trötthet ;-)

Orangeridittochdatt

Ute i orangeriet står tomatplantorna på provisoriska brädhyllplan på de fällbara konsolerna uppe under taket och växer. De växer snällt och långsamt: ytterst lite på höjden, men blir oerhört kraftiga och fina. Vi har aldrig nånsin haft så fina tomatplantor. Bredvid står gurkplantorna; av dem ser de flesta fina ut, men några har nästan vissnat – oklart om det beror på kyla eller blåst eller nåt annat.

Murstocken har jag börjat putsa, eftersom den gamla putsen var nästan helt nerrasad – jag har nu hunnit två av sidorna (men kanske blir det ett lager till). Inuti murstocken finns det numera ett rör draget till kaminen.

Borta i hörnet står citrusträden och ser alltmer döda eller döende ut.

Nej, jag vill inte vara med i er förening och lobba för bättre ekonomi för mig själv

Det är så tröttsamt det här när man antas tycka på ett visst sätt bara för att man tillhör en viss kategori.

Som den där hemska tidningen Vi i villa, som kommer i postlådan med jämna mellanrum, oavsett om man vill eller inte (eller faktiskt även om man uttryckligen sagt att man inte vill). Eftersom jag bor i ”villa” (eller i alla fall ett fristående hus som vi själva äger) så antas jag vara intresserad av deras tidning. Och dessutom antas jag vilja gå med i den där föreningen, Villaägarnas riksförbund.

Men bara för att jag bor i eget hus så betyder det ju inte att jag tycker likadant som alla andra som gör det! De gånger jag ser uttalanden från Villaägarnas riksförbund så brukar jag inte hålla med. De gånger de riktar kampanjer till mig som villaägare och med sina budskap försöker få mig att gå med så brukar det alltid vara saker där jag har en helt annan uppfattning. Över huvud taget tycks det mig som att deras grundprincip väldigt ofta är att försöka få det att bli billigare/ekonomiskt mer lönsamt för den som bor i villa. Oavsett vilka konsekvenserna är för andra människor eller för miljön. En lobbyorganisation vars syfte är att gynna de egna medlemmarna istället för att se helheten. Och detta alltså samtidigt som de vill ha med mig?! Tack, men nej tack! (Eller nej förresten, inte ens tack, faktiskt.) Fast även om jag inte går med så verkar det som att de ibland ändå vill tala i namnet av alla villaägare?

Eller som jägareförbundet och andra liknande organisationer som liksom rakt av tycks tro (eller vilja tro) att alla jägare och alla som bor på landet helst skulle se att alla vargar utrotades från vårt land.

För mig är det väldigt märkligt med intresseorganisationer som bara är ute efter att gynna en viss grupp och som inte vill se sin egen del i en större helhet. Det är lika idiotiskt som tidningarnas eviga ”Så påverkas DU av vårbudgeten!”. Ursäkta, men det är knappast det som är viktigt för mig.

Mitt engagemang, oavsett om det handlar om miljö, invandring, orättvisor eller något annat, grundas liksom alltid i motsatsen: i att se till att den som idag missgynnas ska få det bättre, så att vi får ett rättvisare samhälle. Inte att ”se om mitt eget hus”…

Måste människor vara genomgoda för att vi ska kunna uppskatta dem?

Ibland funderar jag över vårt behov av, eller krav på, att människor ska vara antingen onda eller goda.

Det är som att vi liksom bara klarar av att en person är antingen det ena eller det andra. Som att när vi väl har börjat bilda en uppfattning om en person så har den liksom genast dragit åt ett av de hållen och får inte längre vara mer än det vi redan placerat hen som.

Ja, inte människor vi har omkring oss i vår vardag förstås – de får ha många nyanser, styrkor och svagheter. Men offentliga personer. De ska liksom vara antingen eller. Och det de placerats som ska vara allenarådande. Som att det liksom inte finns utrymme för komplexitet. Och som att om någon som legat på den goda sidan plötsligt gör en dålig sak, så överskuggar det allt det goda.

Fast om någon onding gör någon enstaka bra sak överskuggar det förstås inte det onda. Det är alltid människors sämsta sida som verkar vara viktigast?

Men alltså, jag tänker att människor har både bra och dåliga sidor. Samtidigt. Och jag tänker att det faktiskt bör kunna vara möjligt att både vara en fantastisk kraft på ett område OCH vara världens jävla skitstövel och onding på ett annat.

Som Robyn. En fantastisk artist, låtskrivare och musikproducent. En fantastisk förebild för kvinnor – och män. En jävligt inspirerande människa. En driftig person som använder sin position till att påverka positivt på andra områden hon tycker är viktiga. – Ja, och så gjorde hon reklam för Volvo. Och det var dumt, ur miljömässigt hänseende. Men det betyder inte att hon blir genomond på alla områden. Det innebär att hon gjorde fel på en sak, en viktig sak, men det bra hon gjort finns fortfarande kvar. Att hon gjorde fel på en grej gör liksom inte att hon per automatik blir sämre än alla de som aldrig gör något bra alls. Tycker inte jag, i alla fall.

Och nu borde jag rota fram fler exempel, men då vet jag att det här blogginlägget aldrig kommer att bli klart.

Extra sjukhustur

Idag har vi varit ett varv om sjukhuset. För hemvårdsteamet ringde i morse och undrade om det är så att hostan kanske blivit värre den senaste tiden och att man kanske borde kolla lungorna med röntgen för att se om det fanns något mer man kunde göra för att underlätta. Så plötslig extraröntgen kl 11.30. Och sedan upp på ASIH-teamets avdelning. Även känd som palliativa avdelningen. Typ dödens väntrum.

Fast det kändes ändå rätt okej. Vi blev invisade i ett rymligt patientrum, där älsklingen fick passa på att få lite stärkande glukosdropp i väntan på läkaren. Och jag satt och jobbade lite under tiden – med det mobila hemkontoret på fickan kan jag jobba på de flesta ställen, bara det finns nät. Och så kom då läkaren och konstaterade att de inte hittat något nytt på röntgenbilderna – inga proppar eller annat. Och så fick älsklingen ta sin droppåse i handen och så körde vi hem.

Det låter förstås ganska märkligt. Men den viktiga biten är att de engagerar sig och letar möjligheter att göra saker drägligare. De är bra.

Fokusera på det vi är överens om

Ibland kan jag känna att det blir väldigt mycket fokus på små skillnader. Inom politik och inom annat. Oändliga mängder tid och energi och prestige som läggs på detaljer kring vilka lösningar man tycker är bäst – för att motverka arbetslöshet eller öka mängden jobb eller lösa ett miljöproblem eller något annat. Folk som nästan blir ovänner för att de har olika uppfattning om vilken lösning som är den absolut optimala och är beredda att idiotförklara alla som kommit till en något annan slutsats. Politiker som ägnar debatter helt åt att spela ut varandra, peka på det lilla lilla de tycker någon annan har fel i. Istället för att fokusera på likheter, på det de tycker lika om, på hur man kan samarbeta med en medelväg och åstadkomma saker.

Det är som att det ibland behövs något större och hemskare för att påminna om de stora likheterna.

Och det gör mig ledsen när folk som ändå i huvudsak har samma syn på livet och samhället och så vidare liksom är så verbalt hårdhänta i sina diskussioner att man till slut drar sig för att alls tycka något.

Snälla, kan vi inte istället fokusera på det vi har gemensamt? På alla de grundläggande saker där vi tycker lika?

För det stör mig. Det stör mig att goda krafter blir osams och ovänner över småsaker – och därför sedan har svårare att samarbeta mot dem som tycker helt annorlunda.

För det där stora och hemska finns där. Alldeles runt husknuten. Människor som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Som det här med att människor är lika mycket värda oavsett hur de ser ut och var de kommer ifrån. Sånt där som alla vi andra är överens om.

För hörni, det är skillnad. Det är inte så att alla oenigheter är av samma kaliber. Att vara oense om hur RUT och ROT slår eller bästa lösningen på hur ett skattesystem ger långsiktigt hållbara effekter är mycket mindre än att vara oense om vem som har rätt att vara här eller om hur mycket ditt namn och din hudfärg påverkar ditt värde.

Sedan

Den dagen allt är över och jag står själv kvar här med barnen och allt det praktiska är undanröjt och fixat… då önskar jag följande:

– Vänner som försöker fylla sin del av tomrummet. Alltså, självklart kan ingen fylla tomrummet efter min älskling – ingen kan ersätta honom. Men vännerna representerar eller motsvarar liksom olika delar av honom. Musik, humor, datakunskap, och så vidare. Kunskap och praktiska färdigheter. Och även om ingen kan ersätta honom, så kan i bästa fall var och en av en massa fantastiska människor hjälpa till att minska tomrummet på varsitt område. Hjälpa mig med saker som jag annars inte längre får hjälp med. Lösa konkreta problem. Svara på frågor om sånt jag inte kan. Agera älsklingens förlängda arm från bortanför döden.

– Vänner som kan stötta mig i kampen mot mitt samvete. För jag vill bo kvar här, fortsätta det liv vi haft, förverkliga våra planer och drömmar, och låta barnen (och mig) ha kvar denna fasta punkt som liksom känns ännu viktigare framöver. Men samvetet tycker att det är miljömässigt hemskt att behålla ett helt hus på de premisserna. Ekonomiskt tror jag jag bör klara det (och den ekonomiska biten klarar jag också att motivera med att jag vill bo kvar), det är den andra delen av samvetet som gnager mest. Jag behöver bli påmind om att det är okej. Att det är okej att tillåta sig lite själviskhet i det här. (För det är det, va? Lite lite?)