Jag lägger patiens på telefonen. Som tidsfördriv. Eller som tidsgenomlid. Eller vad man nu ska kalla det. För väntan blir det.
Aldrig har den där sträckan hemifrån och till Ystad känts så lång som när jag nu åker med som passagerare. För jag låter andra köra de gånger jag tar mig fram och tillbaka. Litar inte på att jag är en bra bilförare nu, liksom.
Jag är inte ens tillräckligt skärpt för att lägga patiens. Missar en massa kort som borde läggas och flyttas. Helt förvirrad. Och det är inte ens kul. Men något måste jag göra. Och jag är inte kapabel att göra något på en mer avancerad nivå än så just nu. Det, och så hämta mer krossad is och rätta till kuddar och hålla handen.
3 kommentarer
1 ping
Du är fantastisk Sanne. Att du orkar skriva här och dela med dig till omvärlden av det ni går igenom är så starkt.
Tänker på er och önskar jag kunde lätta på er börda.
Kram Cilla med familj
Författare
Jag vet inte vad jag skulle göra annat än att skriva. Det är det enda sätt jag vet att hantera detta.
Och även där är det älsklingen som är att tacka. När jag skrev långa mejl till honom var det första gången det verkligen fanns en lyssnande mottagare när jag vände ut och in på mitt innersta.
Det är en så märklig situation, den du befinner dig i. Jag var där med min pappa. Jag gläds så åt att du slipper genomlida den själv, och är så oerhörd genomledsen att du behöver befinna dig där…
[…] sitter stundtals och lägger patiens på telefonen. Precis som på sjukhuset. Det är skönt med en stunds meningslöst och enkelt nöje. Det är skönt med lite […]