Även och inte minst mörkret

Facebookflödet fylls av beskrivningar och minnen om älsklingen. Och nästan alla handlar på något vis om den alltid glada, optimistiska, positiva personen. Och sådan var han förstås. Men inte bara.

För mig var den avgörande biten egentligen den motsatta. Jag berättade för honom om mina innersta mörka tankar, bjöd in honom till mina demoner. Och han blev inte rädd och sprang sin väg. Han stannade kvar och älskade mig ändå och ännu mer. Han hjälpte mig att hantera mörkret och han förnekade aldrig dess existens eller ens försökte förminska det.

Det positiva och optimismen var liksom aldrig ett självändamål eller en strävan. Det fanns där när det föll sig naturligt, och det var ständigt ackomanjerat av att det där andra som inte var lika kul och vackert.

Och hade det inte varit för honom så hade jag fanimej aldrig klarat av att hantera den här situationen.

4 kommentarer

2 pingar

Hoppa till kommentarformuläret

    • Elisabet3 maj, 2016 kl. 11:43
    • Svara

    Dessa ord behövde jag läsa. För det var så det var när jag som förvirrad 17-åring åkte till Taizé. Johan var där och ryggade inte för mina tårar, för mina existentiella utmaningar, för allt som var svart och jobbigt. Och jag, en främling, fick någon att prata med, en axel att gråta på, och som inte sprang iväg. Har ofta funderat det otippade i att vår vänskap fortsatte. Åldersskillnad, geografi, var i livet man befinner sig. Som min mamma sa när jag berättade för henne vad som var på väg att hända: jag har nog mer att tacka Johan för än vad jag vet. Och lite så är det nog. Det positiva är stort, men att vara där i mörkret också är nog ännu större. Det är därför det känns så otroligt tomt idag.

    • Ciza21 maj, 2016 kl. 21:26
    • Svara

    Jag fick, från första gången jag träffade Johan, känslan att han alltid tyckte om varje människa precis för den person den var. Han hade inte fördomar eller dömde någon. Han tyckte om en för den man var. Och det var en av alla de underbara egenskaper han hade.

    Du är en otroligt fin kvinna Sanne och jag kommer ihåg hur glada vi var nä ni blev tillsammans. Vi önskar ni hade fått fler år ihop <3

    • Martin Björnsson24 maj, 2016 kl. 00:05
    • Svara

    Ja. Det var ju det som gav honom det där Johandjupet – han hade… livsmodet? att inte väja för det som var svårt. Att följa med in i mörkret och skina sitt ljus där, där det gör nytta. Som vi sett på sistone är vi många, många som han gjort det för.

    Han lånade mig Neil Gaimans Sandman, och pekade mig på två episoder som hookade mig direkt – Dream of a thousand cats, som visade att till och med det mest synbart gulliga kan ha ett svart bråddjup inom sig, och viktigast The emperor of America, om ett verkligt levnadsöde som vred om mitt liv och satte fingret precis på vad jag intuitivt alltid känt – att vad vissa andra kallar galenskap ibland kan vara helt nödvändigt för att vara en riktigt hel och frisk människa. <3

    (Och på slutet bad jag honom pussa Death, som i Gaimans version är en söt och trevlig gothtjej som verkligen älskar människorna, på kinden från mig. (eller i örat, som han brukade säga, om han föredrog det). Han lovade det.)

    Johan berättade en gång att han själv blev deprimerad i tonåren när en äldre släkting dog – kan det ha varit morfar? Bosna sa nyss att Johan gav honom mat när Bosna var i samma läge långt senare, och då sa Johan att nån hade gjort detsamma för honom en gång. Vem det än var gav hen upphov till enormt mycket pay-it-forward… Som vi fortfarande efter bästa förmåga håller igång. Nu är det vårt ansvar.

    • Martin Björnsson24 maj, 2016 kl. 00:12
    • Svara

    … Ja, det känns som att det där inbjudandet är det centrala i livsfilosofin, modet att bjuda in och ge mat, te, accepterande, respekt, kärlek när det behövs. Come on up to the house…

  1. […] prata, eller lyssna, eller så där – det här att du inte sprang din väg när man började prata om det riktigt jobbiga. Och du trodde att det kanske berodde på att ni alltid pratat om allting hemma, att det fanns en […]

  2. […] Förvirring Samvetskval på märkligt hotellrum Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt Även och inte minst mörkret Strax efter halv tolv den 2 maj […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.