Det är fortfarande omöjligt att ta till sig, den där slutgiltigheten i det som pågår. Att han aldrig kommer att komma tillbaka. Att han aldrig mer kommer att sitta vid matbordet och be sjuåringen sluta smaska, aldrig mer vara den som orkar få upp barnen på morgonen, aldrig mer förvirrat leta efter sin tekopp. Aldrig mer det där leendet mot mig, eller mot någon. Det går inte att ta in. Det är inte möjligt. Det kan inte vara så att han slutar finnas. Jag kan inte ta in det, alldeles oavsett hur mycket mitt förnuft vet och förstår det.
Och det fladdrar runt minnesbilder. Gamla och nya. Små detaljer och händelser som jag trodde att jag hade glömt. Vackra underbara ögonblick som gör förlusten ännu smärtsammare.
1 kommentar
Visst är det konstigt. Visst tror man på nått sätt att det inte händer, egentligen. Det är nog meningen att det ska vara så för att man ska orka. Ha inte dåligt samvete, tänk inte ”om bara”. Hade du suttit vid hans sida 24/7 från början hade du förmodligen bara varit stressad och undrat vad du gjorde där. Vi kan aldrig veta vad som kommer härnäst, vi kan bara agera utifrån nu. Och det fixar du fantastiskt bra. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att du slapp…