Imorgon kommer dödsannonsen i tidningen. Så då är du väl död på riktigt, antar jag ;-) Nä, men skämt åsido, det är väl då, när dödsannonsen finns i tidningen, som ALLA i bygden kommer att veta att du är död. Och det är därför jag valt att annonsen ska vara just i den lokala tidningen, trots att vi för det mesta inte prenumererat på den (utan på en annan). För alla andra – alla du kände, alla jag känner, alla som känner någon som känner oss – vet nog om vid det här laget, och dödsannonsen, i form av skärmdump, är redan välspridd. Men det finns på något vis en poäng med att alla här i bygden, oavsett om vi känner dem eller inte, får veta. Det är trots allt smidigare än att människor längs vår väg som vi inte känner ska komma och fråga efter dig om ett halvår.
Det är i alla fall en fin dödsannons. Med citat av Allan Edwall – I testamentet ska det stå: ditt liv är till för att leva på. Och det står ”Klädsel: Ja” angående begravningen :-D För det fick liksom bli kortversionen av det där du sa, när vi diskuterade begravning din näst sista dag i livet:
Och så kommer frågan om kläder att komma upp. Och svaret är Ja; kläder är bra.
Och så står det i annonsen att istället för blommor så får folk gärna skänka pengar till något du brann för. För det finns ju så mycket du brann för, och jag tyckte det vore synd att begränsa. Det kan ju vara UNHCR eller Unicef eller något sånt, eller till något litet udda musikprojekt någonstans, eller någon miljögrej, eller något helt annat. Och jag kan förstås tänka mig att det kommer att skänkas pengar till Cancerfonden också, och det är förstås också rätt och bra.
Idag var det annars meningen att vi skulle få välja en gravplats till dig, jag och barnen. Begravningsbyrån hade meddelat att idag skulle det finnas någon på pastorsexpeditionen som kunde hjälpa oss. Men se det fanns det inte alls – alla som kunde sånt var bortresta eller upptagna med annat, typ. Så vi har bara gått en runda på kyrkogården och kollat vad som känns okej. Vi känner mer för gräsremsa än för krattat grus och buxbom, om man säger så.
Och så ringde kyrkklockorna för dig idag klockan elva. Vi satt på gräsmattan här framför huset och lyssnade. Och då lyckades jag till och med gråta några stackars tårar.
Det är ont om tårar annars. Jag känner att det skulle vara skönt att gråta mer, för de där stunderna av gråt har en avslappning i sig, i det där med att låta känslorna svalla över lite. Men det är som att tårarna huvudsakligen har tagit slut. Istället går jag bara omkring med en känsla av vemod och tillvarons bitterljuvhet precis hela tiden. Och det tynger på sitt eget lilla sätt.
Förresten fick du post idag – ett helt paket, så där stort så jag knappt fattar att det gick ner i postlådan. Paketet innehöll en tröja och en mugg. Sådana där Kickstarter-grejer. Jaja, det var bättre än jag befarade – jag tänkte först att nu kommer det en obegriplig sladd du beställt som jag inte vet vad den ska vara till…
Och vi har ätit löjliga mängder av din sparris idag (och då sparade jag ändå nederdelen av alla att ha till pasta imorgon), ihop med årets nässelsoppa. Uppenbarligen är det idag på dagen tre år sedan vi planterade din sparrisrad, din (något sena) 40-årspresent.
Och diskmaskinen, den nya, den diskar så rent! Jag vet förstås inte, det kan vara att jag passade på att byta till en annan sorts diskmedel som liksom gör det sista fantastiska snäppet. (Grumme maskindiskmedelstabletter. En av de saker jag köpte när jag åkte in för att handla den där fredagsmorgonen den 29 april, när du fortfarande var ganska mycket du, om bara väldigt väldigt medtagen. Jag har fortfarande färskvaror i kylen från det besöket på Konsum…) Barnen uttrycker fortfarande kraftfull förvåning var gång de plockar ur maskinen över hur rent det är. Men du fick aldrig uppleva det. Du som hade varit så trött på den gamla så länge, så irriterad – bra mycket värre än jag, liksom. Och så kom den hit på målsnöret. Fan!
Och därute vattnar vi en hel del med kanna med vatten som vi pumpar upp från den nya gårdspumpen. Det tar lite tid att få till snitsen i pumpandet, jag misslyckas ganska stor del av tiden, men man lär sig väl. Och det känns väldigt bra att ha det där vattnet. Även om det inte är effektivast i världen.
Och sjuåringen babblar och babblar och babblar. Jag försöker vara en bra mamma och lyssna lite extra för tillfället. Men det är stundtals mer än vad mitt huvud mäktar med. Och jag tror att det i alla fall delvis är hans sätt att hantera att saker är jobbiga nu. Som att han pratar för att fylla ett tomrum. Antingen ett tomrum efter dig – eller bara den tystnad som ger utrymme för jobbiga tankar (pratar man konstant hinner man inte tänka på att någon dött). Men det kan ju vara jag som övertolkar också.
Det är verkligen varma fina försommardagar – sommardagar – nu. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat hela världen. Varmt och blommor och fåglar och vackert. Världen i sin absoluta prydno. Och du är inte här och kan se det och njuta av det. Försommaren kom för sent. Du gick för tidigt. Och det ger en smärta i allt det vackra du inte får uppleva – en smärta över att jag är här och du inte är här och att det är orättvist mot dig att du inte får vara med. En dubbelhet i varje njutbart ögonblick. En liten grad av plåga och smärta i varje sak som blir färdig, varje sak som går framåt.
Bitter sweet.
Och jag fattar fortfarande inte att du kunde säga att du tyckte det var mer synd om oss som skulle bli kvar än om dig som skulle dö. Oavsett allt det bitterljuva är jag så glad att vara vid liv.
Pingback: Begravning 20 maj kl 13 | Sanne skriver