Jag kan inte hitta dig. Jag tittar på bilder av dig, och det gör ont att se dig, men bara lite, först jag hittar liksom alldeles för lite av dig i bilderna. Som att du inte finns där. Som att dina ögon inte finns där. Även med bilder som liksom genomsyrats av dig förut – det är som att du liksom försvann ur bilderna när du dog.
Jag kan inte hitta din röst. Kan inte hitta känslan av hur det är att ha dig här.
Det är tomt och dött och ensamt. Jag saknar dig! Du fattas mig! Och du är så fruktansvärt försvunnen och borta.
Dina vänner saknar att kunna diskutera specifika saker med dig. Jag saknar att kunna komma hem och berätta om eller sucka åt något som hänt. Att kunna avsluta varandras meningar. Att säga att jag behöver en kram. Att ha dig här och du bara finns.
Vi har inte alltid umgåtts jätteintensivt. Jag är inte typen som behöver göra allting tillsammans alltid. Jag har inga problem med att göra mina saker själv – jag kan säkert ibland uppfattas som en enstöring. Fast jag mår bäst av att ha folk i min närhet. Folk som gör sina saker medan jag gör mina. Det var det som gjorde att kollektivet funkade så bra för mig och egentligen blev första gången jag mådde bra i ett boende efter att jag flyttat hemifrån. Eller för den delen då att vara en familj, där vi liksom alla pysslade med vårt eget. Inga krav på att umgås för att det är så det ska vara, men ändå folk omkring sig, någon att prata med och reflektera med och sedan fortsätta med sina egna projekt eller intressen eller diskussionstrådar.
Nu finns du inte här. Ska jag umgås med någon nu så måste jag UMGÅS (TM). Sitta och prata och göra saker tillsammans. Intensivt. För intensivt för mig. Större delen av tiden vill jag ju bara ha människor omkring mig utan att behöva göra något med dem.
Och ännu mer så eftersom de inte är du. För med dig funkade den där balansen, och jag kunde umgås på det sätt som passade mig. Passade oss båda. Kravlöst. Med varsin dator i samma rum är också att umgås!
Men du är inte här. Du kommer aldrig mer att vara här.
Och det känns som att jag aldrig fick säga hejdå till dig. Jag vet, jag satt på sjukhuset i två och ett halvt dygn. Men du var ju knappt där, knappt närvarande. Mer än korta stunder. Korta intensiva stunder under lördagen och söndagen, stunder när vi var många som ville hinna umgås med dig – och stunder när du verkligen med knapphet lyckades förmedla det du ville ha sagt. Inget att hämta någon kraft ur. Det enda jag minns av den tiden utöver diskussionen om begravningen är att det liksom var jag som förmedlade det som läkaren inte riktigt hade fått dig att förstå: att det här var slutet, att det nu bara var frågan om att lindra, att det här var något du inte skulle repa dig från.
Det gick så fort. Jag trodde vi skulle hinna få mer tid att sitta härhemma och hålla om varandra. Mer tid för dig att liksom… jag vet inte… säga hejdå. Jag menar ju inte riktigt säga hejdå, men liksom ändå… sitta och förbereda oss tillsammans. Inte bara försvinna så där plötsligt.
Jag vet. Jag ÄR tacksam, för din skull, att du slapp vara hjälplös mer än ett ytterst kort tag. Men samtidigt… tror jag att jag hade behövt att det gick lite långsammare. Ena ögonblicket var du här och nästa var du borta. Och nu kommer du alltid att vara borta, och du försvann ur mitt grepp och jag lyckas inte hålla dig kvar. Och om jag lever tills jag blir 90 så har jag 50 år där du kommer att blekna bort till ett ingenting. Och jag vill inte ens ha tappat bort dig så mycket som jag gjort redan nu.
Pingback: Smärtan och du | Sanne skriver