Ögonblick och arbetssträckor

Livet består av ögonblick och arbetssträckor.

Arbetssträckor… eller vad ska man kalla dem? Transportsträckor är i alla fall fel. Insatssträckor? Jag hittar inget bra ord…

Men i alla fall. Vi kallar det så. Ögonblick och arbetssträckor.

Eller som en stjälk hos en växt: noder och internoder. Noderna är där ett blad eller en knopp eller en förgrening kommer ut. Internoderna är det emellan, själva stjälken.

Ögonblicken är korta. En kram, en pratstund, en känsla. En polska på ett torg.

Det är arbetssträckorna som bygger livet. Oavsett om det handlar om att renovera ett hus, odla en trädgård, uppfostra barn eller gå en utbildning. Arbetsträckorna innebär arbete.

Men arbetssträckorna leder till en del av ögonblicken, en del av känslorna och upplevelserna.

Och ögonblicken ger kraft att fylla på så att man orkar fortsätta arbetet.

Båda är nödvändiga. Båda behövs för att bygga livet.

Man kan inte ägna livet åt bara ögonblick. Då kommer ögonblicken till slut inte ens att uppstå längre. Och ögonblicken är liksom inte lika mycket värda om de inte är insprängda i arbetssträckor. Fast märkligt nog finns det många som tror att det här med att ta tillvara på livet handlar om att klämma in så många ögonblick som möjligt. Att det är att leva fullt ut.

Men det är ögonblicken jag saknar nu. Ögonblicken med dig. Korta lösryckta stunder som ger kraft åt att fortsätta med allt det där som bygger livet.

Det är ögonblicken jag önskar jag hade haft mer av. Ögonblicken jag sitter och skäms över att de inte blev fler, att jag inte pressade ut mer av sådant ur den där sista tiden. Ögonblicken jag hade behövt fortsätta fylla på av.

Fast det hade ju inte funkat att jag skulle sitta och stira på dig och krama dig och hålla handen i flera veckor, liksom. Det är inte livet. Och det är i alla fall inte jag. Eller du, för den delen. Inte ens om man ska leva som om varje dag var den sista funkar det att bara satsa på ögonblick.

Men det är ögonblicken jag saknar nu. Ögonblicken som ger mig påfyllnad att fortsätta göra arbetssträckorna. Och nu får jag inga ögonblick med dig. Alla ögonblick som fanns med dig är redan förbrukade. Nu finns de bara som minnen. Minnen är ögonblick som redan gjort av med nästan all laddning. Man kan inte klara sig på bara minnen.