Döden. Så obegriplig. Så totalt omöjlig att ta till sig och förstå och begripa och liksom tro på.
Jag har inbillat mig att det här med att folk hittat på berättelser om vad som händer efter döden, sånt där som att komma till himlen och andra varianter, i grunden varit frågan om att söka tröst. Att det känts för hemskt att döden är slutet och att man liksom velat hitta sätt att trösta sig.
Men nu undrar jag om det inte lika gärna handlar om dödesns obegriplighet. För det går ju liksom inte att ta in att du inte finns längre.
För jag går omkring här hemma och väntar mig nästan att du ska dyka upp. Vill vända mig till dig och fråga om något. Vill skicka dig att hämta ditten eller göra datten. Och det går inte att fatta att du inte längre finns och aldrig mer kommer att finnas. Det går inte. Det är bortom mitt förstånd.
Och då måste man ju skapa alternativa världar. Tänka sig att du sitter någon annanstans, fullt levande, och gör och är som vanligt. Om du inte är här och inte kan sluta existera så måste du ju vara någon annanstans.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Vackert skrivet <3
Han är med dig. Med er. Tror jag. På ett annat sätt. ❤️
Intervjuade en gång ett antal kvinnor som förlorat sina makar och fick höra om begreppet ”änkesyn”. Att se maken sitta i sin vanliga fåtölj, prata med honom, höra honom röra sig. Tyckte att det ändå lät som en slags metafysisk tröst att det kunde vara så. Jämfört med att bara vara – borta. Som ett outhärdligt grymt trolleri.
Jag tror också att tanken på livet efter döden alltid har funnits i religion både för att minska rädslan för att dö – det blir ju antagligen bättre efteråt ändå, och som lindring i sorgen för de som är kvar, både för att man kan tänka sig att ens nära och kära sitter i himlen och hänger med på vad man gör, och för att det då finns en möjlighet att vi kan träffa dem igen den dagen vi själva dör. För visst är det konstigt att man bara ska bli till energi som blir värme och försvinner…Precis lika konstigt som att man faktiskt en gång inte fanns.