Det finns stunder när jag känner att det verkligen måste vara mitt fel alltsammans. Att om det inte hade varit för mig så hade du aldrig dött. Att om det inte vore för mig så skulle du finnas kvar hos alla dina vänner.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Och långt oftare än så känner jag att jag nog dessutom gör sorgen värre för dem allihopa. Genom att skriva det jag skriver. För de blir ju påminda hela tiden, både om min smärta och sin egen smärta. Hade det inte varit för mitt evinnerliga skrivande och påminnande så hade de kunnat få mycket mer vila från sorgen och bara påminnas då och då. Nu drar jag med dem i mitt lilla helvete.
5 responses to “Mitt fel”