Det finns stunder när jag känner att det verkligen måste vara mitt fel alltsammans. Att om det inte hade varit för mig så hade du aldrig dött. Att om det inte vore för mig så skulle du finnas kvar hos alla dina vänner.
Mitt fel.
Mitt fel.
Mitt fel.
Och långt oftare än så känner jag att jag nog dessutom gör sorgen värre för dem allihopa. Genom att skriva det jag skriver. För de blir ju påminda hela tiden, både om min smärta och sin egen smärta. Hade det inte varit för mitt evinnerliga skrivande och påminnande så hade de kunnat få mycket mer vila från sorgen och bara påminnas då och då. Nu drar jag med dem i mitt lilla helvete.
5 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Det går ju inte ens med facit i hand att säga om det hade blivit bättre om du gjort något annorlunda. Än mindre hade du kunnat veta då.
Eller så bidrar du till att vår sorgeprocess kan gå vidare. Allt som får dig att känna dig bara ett uns bättre gör ju att vi i längden också mår bättre. O vi måste inte läsa om vi inte vill…
Jag bär gärna en del av din börda, om än aldrig så liten. Kram. Du behöver inte känna dig ansvarig för någon sorg utom din egen. Jag blir liksom sorgsenglad och gladsorgsen, av att läsa din tankar och båda känns rätt just nu.
Jag vill läsa. Alla får välja själva om de vill läsa eller ej, eller hur. Dina texter är viktiga för mig. Kram.
Det är mänskligt att ha sådana tankar om att ’om bara jag hade gjort si och så hade det varit annorlunda’. Men jag är övertygad om att man utgående från de omständigheter som råder och de erfarenheter man har alltid försöker göra sitt bästa. Speciellt om man som ni följt era hjärtan och gjort det ni känt varit rätt. Sen lyckas man inte alltid, men man har i alla fall gjort så gott man har kunnat, och mer kan man inte begära. Bra så, typ.
När det gäller att bli påmind om sorgen så känner inte jag att jag dragits med i något helvete, utan snarare att jag fått privilegiet att vara delaktig. För mig känns det (konstigt nog kanske) inte betungande, utan snarare tankvärt och upplyftande, om än på ett sorgligt sätt. Att få skriva av sig är, tror jag, att sätt att få ut det som måste ut. Så skriv på! Vi som läser har dessutom det orättvisa privilegiet att vi kan stänga ner datorn och sluta läsa när vi vill.