Jag försöker.
Jag vill gå ut och putsa vidare på den där skorstenen. Men jag kommer mig inte för, det blir inte av.
Det är som att jag sitter och väntar på att du ska säga nåt i stil med ”Nä, det här duger inte, nu får vi ta och sätta igång och få nåt gjort”.
Fast det stämmer inte.
Ja, dels skulle du förstås ha sagt ”Här blir det inga barn gjorda” eller nåt annat sånt. Men framför allt så är det egentligen inte du som skulle ha sparkat igång och sett till att vi kommit igång och gjort något, utan jag. (Utom kanske när det gäller tråkgöra som gräva kattlåda och ta hand om disk och en del andra sådana nödvändigheter.) Det skulle ha varit jag som fick igång oss att börja med de där riktiga grejerna, för det allra mesta.
Ändå sitter jag liksom här och väntar. Kommer inte igång. Kommer inte igång bara av den enkla anledningen att du inte är här. Hade du fortfarande suttit här i soffan och varit en sunkig cancersjuk nästaninteallssurgubbe som kämpade med att få i dig dina näringsdrycker, din risifrutti och dina dolcontin och movicol så hade det inte varit några problem, då hade jag både fått gjort mitt jobb och fixat mat och putsat murstocken och fått ungarna i säng. (Nä, förresten, det hade nog varit du som slutligen lyckats få ungarna i säng genom att säga till lite skarpare än jag?)
Men nu är du inte här. Och bara det faktum att du inte är här gör mig handlingsförlamad till det löjligas grad.
Jävla skit.
One response to “Handlingsförlamad – ett sånt jävla skit”