Jag står och tittar på allt det vi byggt upp. Ja, kanske inte bokstavligt byggt upp vad gäller alla delar, men ändå. Huset. Trädgården. Barnen. Livet. Drömmarna, tankarna, principerna, värderingarna.
Så mycket osannolikt.
Så många gånger jag, du, vi, gått emot inte bara det förväntade men också det rekommenderade. Gjort som vi själva tyckte var rätt och bra och klokt, trots omvärldens åsikter och expertis och annat. Hade jag lyssnat på omgivningen hade jag väl till och med låtit bli dig ;-)
Och nu står jag här med något som nog många betraktar som en idyll på många sätt. Fantastiska välartade barn, trots att vi inte gjort som man skulle enligt förståsigpåare. Ett underbart hus, som de allra flesta som kommer hit tycker är just det, trots att det var mycket att göra och trots att vi inte följt rekommendationer från vare sig bygghandel eller byggnadsvårdare ;-) Och då skrapar jag ändå bara på ytan, på det ytliga och konkreta, för väldigt många saker är betydligt mindre konkreta, betydligt svårare att ta på. Men vi gjorde som vi ville. Och det blev förjävla bra. Och nu ser världen hur bra det blev.
Eller har vi bara utefter vägen lyckas skaka av oss alla de som inte begrep? Jag vet inte. Det är inte det viktiga här. Det viktiga är att det blev fantastiskt bra att göra som man själv ville. Mot alla odds. Och trots alla jobbiga strider det inneburit. Och et känns lite fånigt att man ibland ska behöva stånga sig blodig, behöva utstå både det ena och det andra, för att folk tycker man har fel, när det ju faktiskt blir väldigt bra om man gör som man vill.
Du har din egen väg att gå
skitsamma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg
men vad spelar det för roll(LW)
Fast omvägarna spelar roll. Om man ska kunna ha tid för misstag, tid att lära sig av sina misstag, tid att gå omvägar, så behöver livet vara längre. Sexton år och tio månader från att vi träffades och tills han dog, det är alldeles för kort tid.
För nu står jag här i det vi byggt upp och måste hitta nya vägar. Och hur tacksam jag än är över alla de rätta valen vi gjorde och alla kloka saker vi gjorde och allting som blev rätt, så känner jag ändå att jag utnyttjat tiden för dåligt. För jag ville så oerhört mycket mer.