Fan att det ska vara så jävla svårt!

Det finns ju en hel värld därute, med saker jag egentligen vill göra, och som jag kan göra och får göra. Och som du för den delen skulle tycka att jag skulle fortsätta göra och absolut inte låta bli för att du inte är här. Men allting blockeras av den här jävla sorgen. Den ligger i vägen för all glädje och all vilja och all lust. Allt som blir kvar är ett tungt motstånd, som består av den där ledsenheten som ligger och tynger ner allt.

Jag vill vara jag. Vill vara den jag kan vara, ta tag i glädjeämnena och göra saker, ta vara på det faktum att jag faktiskt lever.

Jävla skitsorg. Jävla skit att jag ska sakna dig så förbannat i varje litet steg.

3 kommentarer

    • Hanna31 maj, 2016 kl. 14:54
    • Svara

    Bara att andas och stå ut, tror jag. Men visst är det konstigt att sorg kan ta över så fullständigt…:-(

    1. Ja. Överlevnadsmässigt verkar det ganska kasst. Och ändå har evolutionen tagit oss hit…

    • Hanna2 juni, 2016 kl. 13:10
    • Svara

    Sorg är nog en viktig del av evolutionen, för den innebär att man har känt kärlek, och det i sin tur innebär att vi inte direkt slår ihjäl den som inte tycker som vi (generellt sätt…)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.