Det händer något märkligt med mig i sådana här lägen. Jag kan inte längre unna mig sånt jag egentligen gillar. Ätbara saker, alltså. Mat jag gillar. Frukt. Choklad. Bär. Kronärtskockor. Eller ens något extra gott till middag.
Det är som att jag inte tycker jag är värd det. Som att jag vill straffa mig själv, plåga mig själv, på något obegripligt sätt. Och kanske en aning som att jag tycker det är bortkastat, när jag ändå är ledsen och alltså inte kommer att uppskatta det lika mycket. Onödigt att slösa sånt på bara mig då.
Ja, jag känner igen det som någon sorts depressionsgrej, från tidigare perioder i livet. När jag mår dåligt så sänker jag värdet på mig själv.
Sen blir det ju inte bättre av att många av de där små vardagsgrejerna är sånt där som faller sig mycket mer naturligt om man är två, som kan dela både glädjen och upplevelsen. Att säga ”Ska vi dela en avocado?” och få ditt lyckligt fjantöverdrivna tramsleende till svar är en helt annan sak än att äta en själv.
One response to “Så svårt att unna sig”