Det kom en kommentar. En kommentar som snuddade vid det allra mest förbjudna. Det där som jag sedan över tjugo år tillbaka, när jag hade min första riktigt riktigt djupa svacka med start hösten -95, egentligen konstaterat aldrig ens känts som en lösning. För det är inte dö jag vill när jag mår som sämst, det är hitta tillbaka till glädjen i att leva.
Det betyder inte att jag är bekväm med att prata om sådant. Men ju längre jag kommit genom livet, desto mer fjärran har det där känts som något att ens oroa sig för, för jag har vetat att jag har en obändig lust att leva inom mig, även om den stundtals göms under ett tjockt lager av jobbighet.
Det är ju leva jag vill. Det är döden jag skyr, döden, denna hemska som tagit min älskade ifrån mig. Att inte finnas längre är liksom det sämsta möjliga alternativet. Det jag verkligen verkligen inte vill.
Ändå fastnar jag vid tanken nu när den nämnst i en kommentar. Och det skrämmer mig. Mer än jag vill erkänna för mig själv.
För det är väldigt väldigt jobbigt nu. Och jag har ingen som kan hålla om mig och hålla mig över ytan. Det är jag som måste stå för styrkan för både min egen jobbighet och för barnen.
Jag är faktiskt en liten aning rädd.
11 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Fina vännen, jag blir orolig när jag läser detta. Finns det något jag kan göra, annat än att skicka en kram och säga att jag finns här? Jag har ju lovat att försöka hålla dig över ytan när han inte finns längre – men jag vet inte hur, och jag känner mig dum som ”kräver” av dig att du ska berätta för mig vad jag ska göra, trots att du har det så jobbigt. Vill du ha besök, eller hellre slippa? Vill du ha hjälp att fixa med något inför nästa söndag? Vill du komma in till Malmö och göra mig sällskap nån lunch? Alla förslag känns så futtiga men det är vad jag kommer på i nuläget.
Massa massa kramar
Författare
Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vill inte åka till Malmö i alla fall :-)
Det jag vill, eller behöver, är väl att bli påfylld med känslan av att livet är värt att leva utan honom, att jag klarar mig utan honom, att inte allting bara är tomt och trist och frågan om att genomleva och stå ut. För hålet efter honom är så stort så stort.
Att veta vad man inte vill är i alla fall en bra början :-)
Men ja, det är ett stort hål efter honom, även för oss som inte var så där vansinnigt nära, så jag kan nog inte ens föreställa mig hur stort det hålet är för dig. Jag hoppas dock att att de där glädjeämnena som gör livet värt att leva kommer att bli lättare för dig att hitta snart, även om det just nu bara handlar om att härda ut. <3
Det enda man hoppas på är att det vänder. Det brukar göra det för alla, det är en klyscha men är ändå sann att ”det blir bättre med tiden”. ”Tiden läker alla sår” köper jag inte, för du kommer aldrig mer bli densamma som innan, men jag hoppas och tror att du kommer hitta tillbaka till ett liv som är värt att leva även utan honom. Det tar tid och gör förbannat ont, men jag hoppas och tror att du är stark nog att orka.
Det lär ju finnas clhatgrupper eller bloggar från folk som gått igenom samma som du, såtillvida att man förlorat en respektive som man har barn ihop med. Kanske kan hjälpa att lyssna, läsa eller diskutera i sådana grupper för att dela erfarenheter, vi som står runtikring dig har ju (de flesta i alla fall) inte gått igenom samma sak och kan naturligtvis då inte förstå dig på det sätt som någon som är i samma läge…?!
Som varandes den som väckt den obehagliga tanken vill jag påtala att vi alla har haft den. Alla. Varenda en av oss. Sen har det kanske varit i varierande grad…
Tanken i sig kan inte förbjudas, sen kanske det finns tabun som gör att vi inte pratar om den. Som med de flesta troll så kan de dock spricka när vi drar fram dem i ljuset. Och det du belyst här gör faktiskt att jag inte är orolig. Vad som gör mig så lugn är faktiskt det du själv så tydligt skriver:
– du har tidigare doppat tårna i denna tanke och sett att den inte är ett alternativ för dig
– du är rädd för tanken
– du vill leva och hitta glädjen i detta.
Utifrån dessa dina upplevelser, erfarenheter och beslut känner jag således lit för vägen framåt – även om den också kommer vara tung.
Författare
Ja, du har förmodligen och förhoppningsvis rätt <3
Livet är ett jävla piss. I alla fall i allt detta som har att göra med döden. Men livet är det enda och bästa jävla piss vi har att välja på. Trots att alla de vi älskar – och även de vi inte älskar – alla ska dö – om de nu inte redan har gjort det. Döden är inget bra sätt att aktivt hantera vare sig döden eller livet. Den jävla döden kommer ändå till slut.
Jag känner inte dig annat än genom dina texter. Men de får mig att tro att du är en mycket klok person. Att du reflekterar över ditt eget mörker tänker jag är en styrka snarare än en svaghet. Men kanske behöver du nåt proffs att prata med? Nån psykolog eller beteendevetare? Vet du vart du ska vända dig i så fall?
Författare
Ja, mer eller mindre i alla fall. Jag vet att när jag verkligen behövde det senast, hösten 2006, så var det psykakuten som erbjöd den hjälp som var något att ha. Och att det vårdcentralen haft att erbjuda inte varit det jag haft behov av.
Bra ändå att du vet vart du ska vända dig om det behövs.
Skickar livsglädje i ett litet moln. Ses snart!
Louise
Vårdcentralen ger jag inget för. Jag har provat ett privat alternativ, mycket bättre men förstås dyrare om man inte har en sjukförsäkring via jobbet som täcker sånt, vilket jag som väl var hade när jag var p å väg in i väggen.