När jag hade lagt mig för att sova igårkväll så for en tanke runt i huvudet. En tanke om själviskhet. Något ganska komplext – det var inte bara en tanke utan många. Förmodligen ett ganska långt blogginlägg :-D Men nu lyckas jag inte fånga upp trådarna och få ihop det.
Huvuddelen var i alla fall på något vis den här:
Fram tills du dog klarade jag av att ha en helhetssyn. Ta in omvärlden. Väga samman. Bry mig om andra som har det svårt. Ta hand om dig, om barnen, huset, jobbet. Och mig själv också, faktiskt. Men ha ett ovanifrånperspektiv.
När du dog flyttades fokus. Inte riktigt i samma ögonblick, utan det var en successiv fokusflyttning, under några veckors tid, delvis på grund av det praktiska som behövde ordnas i samband med begravning och så. Men i alla fall. Bit för bit flyttades fokus till mig själv. Jag blev självisk.
Ja. Det är så: sorgen gör mig självisk.
Och själviskt är ju fult, det vet vi. Men alltså, det är egentligen frågan om en nödvändighet. Att ta hand om sig själv. Att skita i andra och vara ointresserad av andra.
Eller, förmodligen är det något som jag egentligen haft behov av ett bra tag tidigare. Men det har inte riktigt funnits utrymme för att prioritera att vara självisk. Det är ett behov jag trängt undan ett tag, inte bara av tvång utan även som ett aktivt val, givet situationen. Men nu är läget ett annat.
Det är ovant att vara självisk. Självisk, lat och oengagerad.
6 kommentarer
2 pingar
Hoppa till kommentarformuläret
Syrgasmasken på dig själv först innan du hjälper andra liksom. Du har all rätt att vara snäll mot dig själv. Kram!
Utan att kritisera – jag tycker det är svårt att må bra när man är självisk. Om allt man gör är för att själv må bättre och så är man ändå bara ledsen, då känns ju allt misslyckat. Jag förstår om sorg och trötthet gör att du liksom inte har något val just nu, men vägen tillbaka till glädjen, så småningom, tror jag går via att intressera sig för andra. Trots att man själv har det skit.
Jag skulle säga tvärtom akristina111 – det är svårt att bry sig om och ta hand om andra när man själv mår dåligt. Och att vägen till att orka intressera sig för andra går via att ta hand om sig själv först så att man mår bra. Först då kan man hjälpa andra.
Författare
Jag tror att alla egentligen behöver vara själviska, i en viss utsträckning, för att må bra. Jag är generellt sett ganska dålig på att vara självisk – i vanliga fall skulle jag behöva vara det i något större utsträckning än jag är.
I nuläget är det dock inte ett aktivt val. Det är något sorgen gör med mig. Jag ser att det händer och reflekterar över det.
Men jag tror också att det är ganska bra att sorgen gör det med mig. Det är nödvändigt att prioritera mig själv nu om jag ska hålla, och det är trots allt lite fantastiskt om sorgen lyckas fixa det :-)
Som sagt var, syrgasmasken på mig själv först.
Det är säkert så att man blir mer självisk eller hänsynslös när man har egna svårigheter som tar ens energi, och inte lika mycket blir över åt andra. Jag tänker på hur snabbt jag vande mig att vara hänsynslös mot främlingar när jag fick barn att ta hand om. Innan dess kunde jag tycka att småbarnsföräldrar var irriterande därför att de verkade tycka att de hade rätt att ta extra stor ”plats” bara för att de hade barn, men när jag själv kom i den situationen insåg jag att man inte alls behöver tycka att man har rätt till det, man bara gör det i alla fall, därför att det är så pass tungt att vara hänsynsfull att det ligger närmare till hands att acceptera sig själv som hänsynslös.
Det är värt att tänka på när man bedömer vad man uppfattar som andra människors själviskhet t.ex. i deras politiska ställningstaganden.
Det ar svart att radda nagon annan om man sjalv haller pa att drunkna…..
[…] sagt var, det där med sorgen och själviskheten är liksom en tanke med många små trådar. Och de vill i mitt ganska röriga huvud inte gå med på att fångas snyggt och samlat… eller […]
[…] För dig var det rätt och bra. Och det var kanske den känslan jag hade med mig den första tiden efteråt. Det var först senare som mina egna behov kom ifatt mig. […]