Om du inte hade låtit bli movicolen några dagar för att du tyckte den inte behövdes när du var alldeles lös i magen av den nya sortens cellgifter – hade det gjort skillnad?
Om du inte hade varit tvungen att gå från entrén på sjukhuset och in till sofforna och vänta där tills jag hittat en rullstol, då den 29 april, hade tarmen inte spruckit så illa då?
Om du hade hunnit med några cykler till med de nya cellgifterna, hade de haft någon verkan och vi fått ha dig kvar ett tag till?
Om du hade fått annan sorts dropp, sådant man får om man inte alls får i sig något i form av näringsdrycker, sånt dropp som inte bara är glukos och salt, hade tarmen hållit bättre och längre då?
Det fins oändliga mängder med sådana där tankar som mal runt i huvudet. Och ja, de handlar huvudsakligen om möjligheten att få haft dig kvar lite lite längre. Ju längre tiden går desto oviktigare blir de förstås, i alla fall de flesta av dem. För att du förmodligen ändå skulle ha hunnit dö vid det här laget. För dö skulle du ju, det visste vi.
Om inte den där nya experimentella behandlingen hade varit relevant, förstås. Det hann vi aldrig få veta. Hade den kunnat hålla dig vid liv länge länge?
Pingback: Jag skulle vilja tipsa dem om min blogg | Sanne skriver