Ja. Jag inser att jag knappt varit inne på existensiella frågor i mitt dissekerande av döden och sorgen. Inte explicit i alla fall.
För på sitt sätt är det inte mycket att fundera över egentligen. Jag tror inte på någon gud. Jag tror inte på någon avsikt eller mening med våra liv eller vår existens. Jag tror inte på någon rättvisa given av någon eller något. Livet är i grunden varken rättvist eller meningsfullt. Och det finns liksom ingenstans att rikta någon kritik eller protest mot att ha dragit nitlotter. Möjligen kan man vara tacksam över att ha drabbats av livet, typ.
Men ändå. Ändå. Ändå är det svårt att inte hela tiden fladdra förbi det där. Det där att han är död och jag inte är det. Det där att livet är så lättvindigt förlorat. Det där att allting kan ta slut så plötsligt.
Orättvisan. Oturen. Märkligheten. Varför just han? Och om han, varför inte alla vi andra? Om han, just han av alla människor, kan gå och dö bara så där…?
Ja. Att dö är den naturligaste sak i världen. Och? Jag skiter väl i vad som är naturligt.