För först trodde jag ärligt talat att du bara skulle leva på sin höjd några veckor. Du var ren rejält sjuk, och gul, och tappade tjugo kilo på ett par veckor. Hade ont och var eländig. Och även när det började rätta till sig en aning så var det långtifrån allt du kunde äta.
Och sedan bättrade du långsamt på dig av cellgifterna. Mådde bättre, kunde äta vanligt, kunde vara nästan som vanligt. Bit för bit. Varje gång man började kunna lita på det, så kom det något bakslag, någon omgång av plötsligt ont eller löjligt långt cellgiftsillamående eller nåt annat. Men ändå huvudsakligen riktning mot bättre. Och så beskedet i slutet av november att tumörerna krympt rejält, att det nu var okej med tre månaders cellgiftsvila, och att det här såg bra ut och att läkaren inte trodde att du skulle dö varken 2015 eller 2016.
Fast redan vid jul hade du börjat må sämre, och under julledigheten hade du nästan inte ork att göra något, och i början av januari kom beskedet att cancern var aktiv och tumörerna börjat öka och det bara var att sätta igång med cellgifterna igen på momangen. Och sedan var liksom hela våren någon sorts asplöv, där du stundtals mådde bättre och stundtals sämre, på olika sätt och med olika konsekvenser, men hela tiden en nedåtgående kurva, där du kunde äta allt mindre, hostade allt mer, magen bråkade alltmer… När jag i februari bad en drös vänner bidra till ett gemensamt musik-tribute-projekt så var det ju för att jag insett att det här inte gick åt ett bra håll längre. Och veckan innan Englandsresan var jag stundtals ganska tveksam till om vi skulle lyckas komma iväg, för du hade rejäla problem med förstoppning. Men vi kom iväg! Och du var i allra högsta grad levande och med, det var inte jag ensam som skötte resandet, utan vi gemensamt! Fast du kunde ju inte äta som vanligt…
Och sedan efter England så gick det allt knagligare. Antibiotikan under mars bättrade på läget ett tag, men bara tillfälligt. Ett tag i april piggade du också på dig och mådde bättre. Men när läkaren sa att det var metastaser både lungor och binjurar då den 11 april… alltså, det är ju ganska uppenbart sånt man inte överlever någon längre tid. Och de två sista veckorna tacklade du av väldigt kvickt. Jag såg ju det. Jag insåg att det här går inte bra. Även om jag trodde att det skulle gå långsammare, vara mer utdraget, vara allmänt borttynande även den sista tiden.
För sista veckan satt du mest bara av. Tittade på TV-program som inte krävde att du orkade hänga med. (Du ville inte se Doctor Who ens.) Spelade enklaste typen av spel på datorn. Det fanns ju inte utrymme att göra nånting egentligen, för det hade du inte kraft till.
Det var så det där året såg ut. Det var ganska svårplanerat. Det var ganska svårt att hitta en struktur. Det jag ”borde” insett var att hösten var den bästa tiden. Det var då vi borde spelat in musik och tagit snygga bilder. Men vi hade faktiskt fullt upp med att leva och göra saker i största allmänhet.