I’ll be dreaming my dreams with you
I’ll be dreaming my dreams with you
And there’s no other place
That I’d lay down my face
I’ll be dreaming my dreams with you
Men vem ska jag drömma mina drömmar med nu? Vem ska jag bygga drömmar med, fantisera med, konkretisera med?
Det hålet blir så stort och tydligt när jag diskuterar veranda och vardagsrum med mina föräldrar. Det är inte bara i diskussionerna kring konkreta lösningar jag saknar – och då saknar jag dig ändå ofantligt där – utan även i drömmarna. Vartåt är det jag vill? Vad är en lagom nivå? Vad är vår slutstation, vårt drömda mål?
Vem ska jag bygga drömmar med när det inte längre finns ett vi?