Egentligen vill jag inte ändra nåt. Egentligen är jag alldeles jättenöjd med hur vi levt. Ja visst, små detaljer här och där kunde man förstås filat på, självklart var saker inte perfekta, men ändå. I det stora hela. Det var ett bra liv. Lagom intensivt. Egentligen ville jag ha det som vi hade det.
Med en enda skillnad: Jag ville ha kvar dig längre. Mycket mycket längre.
Och för den skillnaden är jag beredd att vända varenda sten, vartenda gruskorn, för att se och undersöka om det finns något jag kunde eller borde gjort annorlunda. Om det på något vis kan vara mitt fel att det inte blev längre. Även om det skär i mig som om varje gruskorn vore nyligen krossat glas.
Och även om jag egentligen vet att oavsett vad jag hittar under de där glasskärvorna så kommer det aldrig att kunna hämta tillbaka dig till livet.