Det är påfrestande i längden, det där lågfrekventa sorgesurret. Det ligger liksom där som en bordunton hela tiden. Även när saker liksom funkar på ytan.
Ja, alltså, det är ju inte bekvämare när sorgen blommar ut till fullo och fyller upp hela tillvaron, med tårefloder och värkande hjärta. Självklart inte. Men skillnaden i ansträngning är inte så stor som man skulle kunna tro. Det är jävligt ansträngande även att gå omkring med den där bordunen.
Och om det är svårt nog att komma till skott med att börja göra saker i vanliga fall, så är det liksom inget mot vad det är nu, med det där extra motståndet som ligger där i vägen hela tiden. Både motståndet i form av den där melankolin och dysterheten och eländigheten, och i form av att det liksom inte finns något trevligt lockande mål att sträva mot.
Det tröttar. Det tynger. Det sitter ständigt där och gnager. Det gör att jag aldrig känner mig helt avslappnad och nästan aldrig riktigt befinner mig i nuet.
Och lyckas jag någon kort stund befinna mig i nuet, så är du liksom genast en självklar levande del av tillvaron igen, och då måste jag igenom att minnas och acceptera att du är död EN GÅNG TILL.