Spår 2b. Därifrån går vårt tåg. Tåget hem från jobbet. Tåget hem från stan.
Oändligt många gånger har jag kommit ner där efter jobbet och fått en kram av dig, där nedanför rulltrappan, precis utanför glasrutorna, i hörnet. Småsnackat om dagen som varit.
Oändligt många gånger har du kommit rusande i sista ögonblicket för att hinna med tåget. Och ibland kommit lite försent.
Spår 2b. Ett litet stycke vanlig jävla vardag, med vardagsberättelser och tågförseningar och dålig info och vardaglig närhet.
Spår 2b är fortfarande stället jag måste åka från när jag ska med tåget hem från stan. Men du kommer aldrig mer stå där i hörnet. Och jag saknar dig för jävligt varje gång. Du fattas så väldigt tydligt och påtagligt där.