Jag har vid något tillfälle sagt eller skrivit att jag bär min sorg på utsidan.
Fast det är inte sant.
Ja, för den som läser vad jag skriver är det sant. Men för den som träffar mig är det nog sällan så. När jag träffar människor är det mer som när man har fruktansvärd mensvärk men lyckas bita ihop och vara som vanligt den där stunden man har det viktiga mötet. Det går, men innebär en särskild sorts plåga just under den tiden.
Och sedan blommar smärtan ut ännu värre efteråt.
Det gör det förstås ännu svårare. För alla dessa människor som vill hjälpa mig med min sorg – deras närvaro gör ju väldigt ofta bara att jag klistrar på ett välfungerande ansikte en stund till.
Och jag vet inte hur man gör för att göra annorlunda. Jag har ingen aning.
2 responses to “Som en mensvärk och ett viktigt möte”