Jag skrapar fönster och oljar.
Din syster med pojkvän lagar hamburgare med åttaåringen och spelar blockflöjt med tolvåringen.
Det finns stunder när livet nästan känns… normalt. Stunder när jag (nästan) kan slappna av och saker (nästan) känns som vanligt.
Då måste mitt huvud fra iväg och kolla. För mitt huvud VET. Vet att det är något fel, något konstigt, något som ska göra hela tillvaron svajig och konstig och FEL.
Och det tar ju inte lång tid att hitta. Det finns där bara jag viker under den tunna spetsgardinen. Du är död.
Och sekunden efter försöker jag knuffa bort det igen. För vad blir bättre av att jag rotar i det och flyttar på gardinen? Det är som att peta i ett sår.
Fast på nåt sätt måste jag ändå det. Måste kolla av. Måste se till att jag inte glömmer. Måste ha kvar den där känslan av att något fattas och är fel.
Lite grann som att jag måste se till att såret inte läker utan ärrvävnad. För jag behöver ha ärret också.
One response to “Ärrvävnad och gardiner”