Natten till igår sov jag som en kratta. Dels var det värmen, men dels var det nog huvudet som hade fått snurr på konstiga röriga och ganska oformulerade tankar.
Vid något av tillfälle under natten när jag var nere på toa kom mensen. Och framåt småtimmarna kom huvudvärken krypande. Det första jag stoppade i mig på morgonen när jag gick ner var alvedon.
Tack vare alvedon och kaffe funkade jag någorlunda ganska stora delar av dagen. Lyckades både skrapa lite fönster och laga lunch. Fast gjorde hål på mig själv flera gånger under skrapandet – sämre kontroll. Och ju längre dagen led desto längre åt den här känslan av sänkt medvetandenivå. Som att blodet inte når hela vägen upp i huvudet. Känslan av att inte kunna tänka men hela tiden vara på väg att somna.
Jag har inte sovit fantastiskt inatt heller. Hade svårt att somna trots tröttheten. Och vid kvart i fem vaknade jag ur någon märklig förvirrad dröm. Och i den vakenheten fångade huvudet tag på första bästa sak den kunde oroa sig för och malde på länge och väl kring den. Och även när jag lyckats släppa den så tog det lång tid att somna om.
Jag är trött idag också. Både trött av att ha sovit dåligt och trött av mensen.
Och under den där tröttheten så ligger en stor behållare med ogråtna tårar, typ. Uppdämt behov från den sista tiden, från tillfällen när jag behövt gråta men det liksom inte varit läge. Man ska liksom inte sitta och storgråta när man kör bilen full med lecablock eller liknande tillfällen.
Trött. Svajig. Undantryckt ledsenhet. Och väldigt väldigt saknig efter han som inte alls finns.