Det har funnits dagar när det i alla fall flyter på. När jag kan, i alla fall lite grann, acceptera sakernas tillstånd och liksom jobba på utifrån de förutsättningar som råder.
Men ibland är det som att sorgen liksom börjar om. Dagar när jag måste igenom alltsammans igen. Kämpa med att inse och aceptera det här med döden och att du är borta. Dagar när allt är skittungt och ohanterligt.
Mensen bidrar kanske. Och kanske sådana där mentala ansträngningar. Men jag är inte säker.
Jobbigt är det i alla fall. Alla dessa gånger du måste dö, alla dessa dagar du måste dö. Skitjobbiga är de.
Men jag undrar om skillnaden syns utåt i någon större utsträckning. Jag tror knappt det.