”Livet blir inte alltid som man tänkt sig”, var det någon som sa till mig för ett tag sedan, angående min sorg.
Fast alltså, jag tänkte mig aldrig att livet skulle bli på någt särskilt sätt. Visst, jag hade drömmar och mål jag strävade mot, men inte så att jag liksom hade tänkt mig eller förväntat mig att saker skulle bli på ett visst sätt. Verkligen inte.
Jag har alltid haft svårt att lita på – lita på att saker ska gå bra, lita på att saker ska bestå, lita på att människor vill mig väl. Men till slut lärde jag mig verkligen att lita på en sak: Att han fanns här hos mig, oavsett vad som hände.
Och det är han, just han, som tagits ifrån mig.