Sju fönster skrapade. Sex fönster målade ett första varv på ena sidan.
Det går långsamt. Och hela kroppen har sådan där sorgspänning. Jag är i desperat behov av massage.
Själen och hjärtat värker. Det finns ingen glädje. Världen, eller bara jag, är varm och klibbig. Jag väller över av tårar.
Du finns här så levande i mitt själ och min hjärta, och jag måste hela tiden påminna mig, igen och igen, om hur förbannat död du är.
Medan jag målar fönster ser jag de mogna tomaterna, och jag ser dem mest som ett problem som måste lösas. Ingen glädje.
Jag behöver planera saker. Bestämma saker. Men jag är inte kapabel. Jag orkar inte. Det finns ingen kraft till sånt.
Och det enda jag egentligen ser fram emot är att få gravstenen på plats.